Oväntad öppning i narkotikadebatten
Institutet för hälsa och välfärd tar ställning i narkotikafrågan: straff bidrar inte till att minska cannabisbruket.
Även om ställningstagandet är iögonfallande är det allt fler som tycks gå på samma linje.
Enligt institutet för hälsa och välfärd, THL, stävjas inte narkotikaanvändandet i samhället av straff. Därför borde det föras en omfattande debatt kring om straff för cannabisanvändning borde ersättas med andra åtgärder.
Enligt institutet är straffen inte heller i linje med samhällsvärderingarna. En THL-enkät från 2014 visar att 61 procent av de tillfrågade finländarna i ålderkategorin 25-34 år inte tycker att cannabisbruk borde bestraffas.
THL:s resonemang bottnar i flera olika argument. Ett av dem är att straff för användning av lättare narkotika kan leda till marginalisering. Institutet lyfter till exempel fram anmärkningar i registret för cannabisanvändning. Trots att finländarnas inställning till användning av cannabis blir mer liberal, och trots att straffen har sänkts för ringa innehav och användning, registreras alla som grips med narkotika i straffregistret.
Innehavet behöver inte leda åtal men ”pricken” kan fortfarande hänga med i 5-10 år. Registeranmärkningen kan exkludera personer från vissa arbeten, utbildningar eller till exempel bostadssökande vilket institutet menar riskerar en ökad marginalisering bland dem som använder cannabis då och då.
THL:s linje delas också av andra institutioner. Bland annat Världshälsoorganisationen WHO förespråkar en annan linje än straff. Norges Stortinget valde att avkriminalisera cannabisbruk i december ifjol.
Enligt det norska exemplet blir det lättare att nå ut till narkotikaanvändare och erbjuda stöd och åtgärder om hotet för repressalier minskar.
Institutet för hälsa och välfärd har givetvis folkhälsan i fokus. Att flera ska bruka eller missbruka något som uppenbarligen är hälsovådligt kan givetvis inte vara syftet.
Att bryta mot lagen, oavsett om man som individ håller med om den eller inte, är ändå en tröskel för många. Om en ökad samhällelig acceptans och en mer tillåtande lagstiftning leder till ökad användning bland de som inte redan använder sig av drogen är det inte längre säkert att fördelarna överväger nackdelarna.
Det är också viktigt att komma ihåg att avkriminalisering inte är det samma som legalisering och att avkriminalisering av bruk inte är det samma som avkriminalisering av införsel, försäljning eller framställning.
Det handlar om att byta ut straffen mot andra åtgärder. Målet blir med andra ord att behandla missbrukare som sjuka i stället för som brottslingar.
Men debatten är polariserad, och dras snabbt till ytterligheterna.
Den etablerade linjen med straff ger trygghet till dem som oroar sig för att utbredningen av ytterligare en farlig substans i samhället ska bli ännu större. Cannabisanvändningen i samhället är, i alla fall i någon mån, begränsad tack vare hot om straff eller själva stigmat att bryta mot lagen. De som ser risken med spridning vill naturligtvis inte ändra lagstiftningen.
Men de som vill öppna för ett nytt synsätt är inte ensidiga lobbygrupper. Att WHO och THL, bland andra, väljer att lyfta ett alternativ till straff gör att alternativen borde kunna diskuteras utan att omedelbart behöva hamna i debattfåran där de som antingen är väldigt starkt för en förändring och de som absolut inte kan tänka sig en förändring är de som hörs och syns mest.
I slutändan handlar det om att skilja de som har ett missbruk från de som i dag tjänar pengar på produkterna.
