Ovanligt få dementa eller stort mörkertal?
Hur många på Åland finns det som lever ungefär som makarna Brunberg i reportaget i gårdagens tidning?
Och är Åland faktiskt så lyckligt lottat att det är bara ett drygt tiotal som har en partner med alzheimers, eller finns här ett mörkertal som av olika orsaker inte redovisas?
Makarna Brunström i Sund är ett vackert exempel på hur man efter ett långt äktenskap vill fortsätta leva tillsammans – och gör det – trots att vardagen blir tung ibland.
Hur länge skulle de orka utan avlastning? Hur länge skulle mannen, utan avlastning, orka finnas till hands varje minut 24 timmar i dygnet, även om han inget hellre vill? Hur länge skulle hustrun fungera så pass bra att hon rent praktiskt kan bo kvar hemma utan den stimulans hon får de dagar i veckan när hon besöker Folkhälsans dagcenter?
Antagligen rätt länge, folk är segare än man tror ibland. Men till vilket pris?
Och då kommer frågan, hur blir det efter årsskiftet, när dagcentret måste stänga i brist på klienter, som leder till brist på pengar?
Finns det någon bland beslutsfattarna som anser att anhörigvårdare, som det ju handlar om i de här fallen, inte skall ha rätt till avlastning? Knappast.
Kan man i så fall utgå ifrån att det inte är kommunerna som bromsar när en anhörig vill få plats på dagcentret för en när och kär. För kommunen kostar det 58 euro per klient och dag. Klienten själv betalar 18 euro.
58 euro per dag blir drygt 700 i månaden för stimulans tre dagar i veckan. Det är pengar ja, men inte så mycket att det skulle löna sig för kommunen att avstå och istället ställa upp med en plats på institution ett antal år tidigare än nödvändigt.
Klienten då? 18 euro per gång blir en bit över 200 euro i månaden. Det kan vara en kännbar summa för en pensionär, men det bör kunna kompenseras på något sätt. Inte lämnas andra heller utan tillsyn och vård i brist på egna pengar.
Så hur kommer det sig att klienterna inte räcker till? Det talas om mörkertal, ett rätt stort mörkertal. Det finns i samhället många fler som kunde få hjälp och stöd genom verksamheten på dagcentret, såväl klienter som anhöriga. Varför kommer de inte dit?
Det är mycket möjligt att det inte känns bra att visa upp bristande funktioner. Den som börjar få svårt med minnet och som vet med sig att hon eller han inte längre kommer ihåg namnen på gamla goda vänner, inte utan hjälp, kanske skäms för att visa sig bland folk. Det känns mindre skamligt att stanna hemma, där man inte behöver visa sina tillkortakommanden.
För nära anhöriga kan det kännas på ett liknande sätt. Man vet att maken/ makan, mamma eller pappa inte vill visa sig i det skicket och då hjälper man till att skydda dem för omvärlden.
Hur kan man råda bot på detta?
Det första är naturligtvis att reda ut att det inte är ekonomin som sätter hinder i vägen. Rehabilitering som håller en sjuk eller åldrande människa borta från institutionsvård är alltid lönsam för samhället och i de flesta fall också för individen.
När väl den biten är klar är det upp till människor med kunskaper i ämnet att tala med klienterna, tala med anhöriga, ta reda på varför man inte vill eller vågar. Eller man kanske inte känner till vad som finns och hur det fungerar.
Det vi kan vara fullständigt säkra på är att ingen vill vara en börda för sina nära och kära samtidigt som det för en förvirrad hjärna är lugnare att finnas i en bekant miljö hemma än i något sjukhusliknande.
Den dagen kommer ändå för väldigt många av oss när vi inte längre klarar av att vara hemma. Det finns ingen anledning att skynda på den utvecklingen.
