DELA
© Nya Åland

Oskyldig tills motsatsen bevisats, och sen? Oskyldig igen?

En varning. Sedan återgår allt till det gamla.
Så blir det för den polis, som för en tid sedan dömdes för tjuvjakt.
Polismannen har mot sitt nekande dömts av såväl tingsrätten som hovrätten till kännbara böter.
Nu är straffet avtjänat, det vill säga bortbetalt, och efter en varning från polischefen Camilla Hägglund är saken utagerad, som hon säger.
Så skall det vara. Har man avtjänat sitt straff så skall man inte längre betraktas som brottsling. Eller hur ser vi på saken?

Det som gjorde det här fallet litet speciellt var inte bara att den dömda var polis utan också att just den här polisen satt med i en grupp som höll koll på jägarna, så att de inte överutnyttjade sina rättigheter. Han visste med andra ord när det fanns patruller ute och när det var fritt fram.
Skall man i den positionen delta i tjuvjakt? Och skall man efter att ha dömts till böter kunna fortsätta i sitt arbete utan några som helst begränsningar?
Mannen ifråga sitter inte i dag med i den kontrollerande gruppen, men den dag där blir en plats ledig så finns det inget hinder för att han söker sig dit och får en plats.

Allmänhetens inställning till förseelser av olika slag varierar mycket. Har någon någonsin tittat snett på en drink, som har tagits i land från taxfreebutiken i smyg för tullen?
Och hur ser vi på den som drar av litet extra i resor och mediciner i skattedeklarationen? Eller som jobbar svart då och då som händig pensionär.
Inte går vi omkring och betraktar dem som brottslingar, inte ens fast de inte har sonat sina brott. Vårfågeljakten räknas tydligen in i samma kategori, den som inte skuldbelägger även om man tar för sig litet extra.
Men är vi lika toleranta ifall den som bjuder på insmugglad drink är tullare? Eller den som fabricerar egna avdrag jobbar på skattebyrån?
Visst finns där en viss moralisk skillnad.

I det här fallet har polisen genomgående nekat till brott. Det kanske är så, han kanske inte har skjutit fåglarna. Det kanske var hans far. Men att bokstavligt talat sitta med i samma båt på en tjuvjakt är redan det klart olämpligt. Sedan är det en annan sak hur enkelt det är att säga nej till sin gamla far.
Det finns en juridisk sida. Den har rätten dömt enligt.
Det finns en mänsklig sida. Det är möjligt att polisledningen har sneglat på den också.
Och hur påverkar det här oss andra? Finns det lagar som vi inte behöver ta fullt så allvarligt som andra? Och får vi själva välja vilka de är?

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax