DELA
© Nya Åland

Orka bemöta främlingsfientlighet – men orka då!

Att bemöta främlingsfientlighet innebär för de flesta av oss att vi måste rycka upp oss.
Inkommande vecka har Nya Åland bett fyra personer skriva ledare om främlingsfientlighet. Att bredda debatten är att låta många röster komma till tals, och det är förvisso ett viktigt uppdrag media har. Kanske ännu viktigare är det att visa hur många det finns som inte är främlingsfientliga.

I dagarna stod det klart att Sverigedemokraterna just nu är Sveriges största parti. Mätningen har ifrågasatts, inte dess mindre ger nyheten i sig en signal om att de främlingsfientliga är många.

Martin Luther King sa att det är de goda människornas tystnad som är den stora tragedin – inte de onda människornas brutalitet.

Vi är många som är goda, så där lite vardagsgoda som folk är mest. Som tycker det är helt okej att Åland tar emot många flyktingar, som tycker solidaritet är ett av livets hörnstenar och som uppbragda funderar över flyktingströmmen som ökar.

Vi kanske inte går i demonstrationstågen, det är mycket dagishämtningar och middagar, och vi kanske inte skriver insändarna, när skulle vi hinna? Vi är de tysta, goda människorna, vi som är tragedin.

De främlingsfientliga är nämligen inte tysta. De skriver insändare, de ringer till redaktionen, de är högljudda och skrämmande ofta välformulerade. De ger ett intryck av att veta saker och rabblar statistik som låter trovärdig.

Vi vardagsgoda sitter vanligen inte på statistik och välformulerade argument. Vi bara tycker att självklart, självklart ska man hjälpa. Vi har det tillräckligt bra för att välkomna många, och det är inte en så stor sak eftersom det är självklart. Så vi orkar inte ta debatten.

De fyra personer som i veckan är gästskribenter på ledarsidan har valt ett ord mot främlingsfientlighet.

Ett centralt ord mot främlingsfientlighet är också ”orka”. Orka ta debatten, orka skriva insändaren, orka bry sig, orka demonstrera, orka visa solidaritet, inte bara tänka den.

Finland är dåligt på att ta emot flyktingar, riktigt skamligt dåligt. Det innebär att få av oss har erfarenhet av hur det egentligen är, och fördomarna får möjlighet till ännu större fäste.

Skådespelaren Max Forsman vet däremot hur det är att växa upp nära en flyktingförläggning, och han skriver så här i en kommentar på Facebook:

”Jag växte upp i Sjundeå kyrkoby som på nyårsaftonen 1990 tog emot många somaliska flyktingar till en nystartad flyktingförläggning. Plötsligt var ungefär hälften av invånarna i vår lilla by från Afrika.

Jag minns inte att det någonsin skulle ha uppstått ett enda problem under de år förläggningen var vår närmaste granne, trots att invånarna kom från krigszoner först i Somalia och senare det forna Jugoslavien. Tvärtom blomstrade bybutiken upp och vi som var ungdomar fick äntligen känna en liten fläkt från stora världen. Jag kommer faktiskt inte heller ihåg att någon skulle ha varit lättad när förläggningen lades ner (på grund av för hög hyra). Tvärtom. Det blev väldigt tyst sedan och bybutiken gick omkull.

Jag minns en gång när min syster hade träffat en ledsen ung flykting på busshållplatsen. Han berättade att det var hans födelsedag och att han kände sig ensam. När vår mamma fick höra det bad hon min syster cykla upp till förläggningen och leta reda på födelsedagsbarnet. Själv bakade hon snabbt en tårta. Vi firade hans födelsedag tillsammans i vårt kök. Det är ett fint minne.

Jag blir verkligt ledsen varje gång någon protesterar mot flyktingförläggningar. De har ingen aning om vad de protesterar mot. Alla argument bygger bara på fördomar och rasism och saknar all medmänsklighet.”

Just så ska både de främlingsfientliga åsikterna bemötas: med ork, med erfarenhet och med vardagsgodhet. Den som de flesta av trots allt oss besitter.