DELA

Orden som skadar är varje människas ansvar

Får man säga vad man vill? I yttrandefrihetens namn – ja. Men man har ansvar för det man släpper ur munnen.
”Sticks and stones may break my bones, but words can never hurt me.”
Så lyder en engelskspråkig barnramsa. Fritt översatt betyder den ”Käppar och stenar kan bryta mina ben, med ord kan aldrig skada mig”. Det är förstås ett sätt att förklara för barn att elakheter som andra säger inte är verkliga, att man inte behöver bry sig om ord, för de kan inte fysiskt skada dig.
Det stämmer tyvärr inte.

Till och med ett barn vet att det egentligen är de elaka orden som gör mest skada, att man kan plåstra om ett sår och kyla ner ett blåmärke, men att elakheterna sätter sig som tjära på lungorna, kletigt, svart och nästan omöjligt att få bort.
Den amerikanska politiska debatten är alltid hätsk på ett sätt som ur europeiskt perspektiv är svår att omfatta, men situationen under de senaste månaderna, under nästan hela president Obamas presidentskap, har varit otäck.
Tea Party-rörelsen har gjort det till sitt adelsmärke att fria till de lägsta, aggressivaste och mest okunniga strömningarna i det amerikanska samhället, att spegla varje tänkbar fördom och att utmåla sina politiska motståndare som farliga och omänskliga och som legala måltavlor.

Man kan naturligtvis inte säga att det är Sarah Palins eller någon annan politikers fel som inte själv höll i vapnet att en galning i Arizona skjuter ihjäl folk, inte ens en politiker som Palin själv markerat med ett hårkors på en karta.
Däremot är det självklart varje människas ansvar som deltar i det offentliga samtalet att hålla debatten på en nivå som inte inspirerar till våld, inte skruvar upp tonläget eller bygger upp fiendebilder som en sjuk hjärna kan koppla om till verklighet.

Detta gäller inte bara politiker, utan alla som anonymt eller öppet deltar i allmänna diskussioner, vare sig det sker på nätet, i paneldebatter, runt mötesbord eller i tidningar. Det är inte bara upp till eliten att hålla nivån, utan till varje enskild medborgare som deltar.
Självklart faller ett särskilt ansvar på de tongivande, de som genom sitt exempel sätter standarden för vad som på något sätt är rumsrent och gångbart. Skillnaden mellan amerikansk och åländsk debatt är ibland så stor att det vore tveksamt om det alls gick att publicera inlägg av Tea Party-rörelsen i en åländsk tidning, åtminstone inte utan ett redaktionellt avståndstagande från de hätska formuleringarna och de hårt vinklade ”sanningarna”.

En frisk och hård debatt är ett sundhetstecken i en demokrati, men när debatten kantrar över i smutskastning med våldsamma övertoner, då blir den destruktiv – ett populistiskt gladiatorspelare där alla förlorar.
För att kunna föra ett samtal måste deltagarna i det ha som utgångspunkt att
a. motståndaren på någon punkt kan ha rätt
b. man själv på någon punkt kan ha fel
c. att man på någon punkt kan mötas

En sådan ödmjukhet existerar inte i dagens amerikanska debatt. Alldeles oberoende av orsaken till dödsskjutningarna är det ett faktum som bör bekymra alla. Vi är trots allt alla sammanlänkade med världens i dag enda supermakt.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax