Opolitisk talesperson inte bästa lösningen
Landskapsregeringens kommunikationschef borde vara politiskt tillsatt.
Efter förra veckans debacle med kommunikationen mellan chefen för just kommunikationsområdet, Björn Häggblom, och förvaltningschefen Arne Selander kring regeringens inställning till ortsnamn på kartorna bör frågan kring landskapsregeringens kommunikationsenhet lyftas.
Häggblom ringde upp Nya Ålands redaktion för att tillrättalägga regeringens inställning till kartfrågan. Enligt honom var regeringens inställning att de svenska namnen ska användas på kartorna, men att de finska gärna fick vara kvar.
Dagen efter rättade dock Selander rättelsen, och visade då också upp det brev i vilket landskapsregeringen klargjort sin inställning att det bara ska vara svenska namn på kartorna. Häggblom ville då mena att han visserligen inte sett brevet före sitt samtal till Nyan, men att han bara ville ge en bakgrund. Han tyckte dessutom att det hela inte var något att skriva om eftersom det, i hans ögon, inte hade något allmänintresse.
Nu varken delar vi den bedömningen eller tar order från tjänstemän i regeringsborgen. Dessutom lämnar hela affären en del frågetecken oförklarade.
Men framför allt visar det på en tydlig brist i strukturen kring regeringens arbete: att regeringens talesperson inte är politiskt tillsatt.
Det rimliga för den som ska svara på frågor och försvara regeringens politik är att denne dels vet vad regeringen tycker, dels gör det av någon form av politisk övertygelse. Att ha en opolitisk tjänsteman som talesperson för regeringen, som stannar oavsett om regeringen byts eller inte, gör den personen till en legoknekt.
Att ena veckan försvara en inställning för att nästa vecka förklara varför en helt annan linje är den bästa är ingen bra situation. Inte för regeringen vars trovärdighet skadas, inte för talespersonen som framstår som en velpelle.
I somras påpekade centerledaren Harry Jansson i en insändare att underskottet på politiskt tillsatta tjänstemän är stort på Åland. ”För mig känns det som direkt absurt att inte ens Ålands lantråd har en egen politisk sekreterare. Lantrådet och ministrarna förväntas leverera politiska resultat men skall göra det enbart utgående från ”vanliga” tjänstemäns beredning”, skrev Jansson.
Ställningstagandet är både klokt och pekar med smärtsam skärpa på förhållandet i regeringskorridorerna. Den politiska viljan, visionerna, måste få större plats i beredningen av de beslut som regering ska ta. Men att tillsätta politiska tjänster är minerad mark, trots att de flesta håller med om att det finns ett faktiskt underskott på just den typen av tjänstemän.
Varför då inte börja med att göra om den mest publika av de tjänster som i dag finns men som rimligen borde följa regeringens färgändringar? I de allra flesta regeringar är pressekreterare och talespersoner politiskt tillsatta, och byts ut om regeringen byts. Då kan dessa personer, som gör ett viktigt jobb med att informera media och allmänheten om regeringens arbete och beslut, sköta sitt jobb med största förtroende.
De är dessutom naturligt involverade och insatta i arbetet då de jobbar närmare ministrarna. Kvar blir då den interna informationen och att samordna marknadsföringen av det offentliga Åland. Detta ska inte ligga på den politiska nivån, men väl kunde en komminikationsamordnare sortera under förvaltningschefen.
