DELA
© Nya Åland

Onödig byråkrati stjälper föreningar

Man kan välja. Antingen gör man saker så krångliga som möjligt för att få kontroll och ordning och minimera fusk. Eller så gör man saker så lätta som möjligt för att man prioriterar verksamhet och resultat.
Mariehamns stad har valt det förstnämnda med sina nya regler för föreningsbidrag.
Det är ett system som utgår från att stadens föreningar är ett gäng fuskare och fifflare som måste hållas i schack med rigorösa kontrollmekanismer. Man samlar bevismaterial för att föreningar som får grundbidrag, hyresbidrag och aktivitetsbidrag verkligen har medlemmar, att de verkligen bor i Mariehamn och att de verkligen är så unga eller gamla som det sägs att de är.
På basen av dessa verifierade uppgifter betalas sedan stöd ut enligt vissa kriterier.

Det man mäter med de uppgifter som enligt det nya systemet ska ligga till grund för bidragen är inte verksamhet, utan antal enligt begärd ordning registrerade medlemmar.
Det betyder att en förening med ett stort antal stödmedlemmar men liten verksamhet kan få mera stöd än en förening med få medlemmar men stor verksamhet. Det betyder att de som är duktiga på administration belönas framom dem som kanske inte mäktar med det.

Man kunde välja en annan väg. Till exempel att satsa på att underlätta och stödja föreningar att få tillgång till alla de resurser som staden kan erbjuda, och göra det så lätt som möjligt för dem att erhålla bidrag.
Och att mäta verksamhet snarare än antal registrerade medlemmar. Man kunde göra på samma sätt som vid Paf-ansökningar, att det som är avgörande är verksamhetsplan och budget samt verksamhetsberättelse och bokslut.
De flesta föreningar fungerar nämligen så, vilket ju är allmänt känt, att ett fåtal ideella krafter driver den verksamhet de orkar med och vill driva. Därtill har man ett antal stödmedlemmar och intresserade som snarare är konsumenter av det föreningen producerar än aktiva i verksamheten.

Hur många dessa är, eller var de bor eller vad deras personnummer är, är inte det viktigaste, utan vad föreningen de facto gör.

Därtill finns personregisterproblematiken. Om det blir viktigt att registrera med namn, hemort och personnummer, de människor som är medlemmar i en förening, vem ska då ha tillgång till den informationen?
Vad händer om någon inte vill ha sitt medlemskap i en förening registrerat hos myndigheter, säg till exempel någon som i all stillhet vill vara medlem i och stöda HBT-föreningen Regnbågsfyren? Eller någon som vill tillhöra en politisk ungdomsförening, men inte vill skylta med det inför potentiella blivande arbetsgivare.

Det är gott och väl med ordning och reda och kontroll på hur allmänna medel spenderas, men man ska kontrollera rätt saker. Den väg staden nu valt är att byråkratisera och komplicera ideellt föreningsarbete, ta bort en del av tiden och glädjen och lägga den på saker som i grunden är helt improduktiva.
Om man ska öka byråkratin så ska man göra det inom förvaltningen, inte lägga en massa papperstjafs där det inte hör hemma.
Vänd på steken, satsa på ett servicekontor för stadens föreningar i stället, och gör det så lätt som möjligt för dem att få det stöd de kan få.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax