DELA

Om du bodde i Aleppo, skulle du inte bli flykting?

Hur ska man hjälpa?
Den tanken, den hjälplösheten är en ständig följeslagare för den som följer med händelserna utanför vår trygga, välmående del av världen.
Även om vårt samhälle inte på något sätt är utan lidande och tragedier är det ändå ett intet om man jämför med Sudan, Syrien, Jemen, Aghanistan eller den hopplösa fattigdomen i megastädernas slummer.
Vad ska man göra? En kraftlös nödhjälpsdonation?

I en tv-sänd diskussion om migrationen i världen, problemen kring dem och vilka åtgärder som bör vidtas sade den egyptiska läkaren, författaren och aktivisten Nawal el-Saadawi att hon var trött på det ständiga snacket om hur man skulle åtgärda migrationens symptom, de negativa bieffekterna av den, medan man sällan diskuterade orsakerna och vad man ska göra åt dem.
Det är, sade Nawal el-Saadawi, som att behandla smärtan som kommer av en cancertumör, men inte själva tumören.

Den riktigt stora tragiken ligger i att vi alla naturligtvis vet varför det sker stora folkförflyttningar. Samma orsaker som alltid. Samma orsaker som fick irländarna att lämna Irland, de svenska torparna att emigrera till Amerika, finnarna att söka jobb i svenska industrier. Samma orsaker som koloniserade stora delar av världen (utan att ta hänsyn till att det förstås fanns folk överallt från början).

Folk flyr undan svält och nöd, undan krig, förtryck och förföljelse. De flyr för att få ett bättre liv för sina barn.
Brittiska medborgare lämnade sitt hemland för Amerika för att få utöva sin religion som de ville.
Muslimska indier lämnade den nyfödda staten Indien för nuvarande Pakistan och Bangladesh i panik för att att bli fast i ett hinduiskt Indien.

I Syrien pågår ett blodigt inbördeskrig. Diktatorn Bashar al-Assads dagar är räknade, men hur landet ska se ut när han är borta är det ingen som vet. Det man vet av dagliga rapporter från landet är att civilbefolkningen drabbas hårt. Död, svält, förtryck. Ren skräck.
Så. När syriska medborgare börjar strömma till närliggande länder och så småningom längre bort, är det symptomen vi ska lindra? Ska vi blänga på dem och snacka Åkesson- och Soini-strunt om att ta hand om våra egna i första hand och hur viktiga våra lokala traditioner är?
Ska vi argumentera att de åländska kommunerna nog inte har råd och resurser för några kvotflyktingar från flyktingläger i Libanon eller Turkiet?

Ska vi nånsin, vi alla människor, komma till saken? Ska vi nånsin kunna acceptera att vårt ansvar för våra medmänniskor inte slutar vid en gräns som ritades upp för att bekräfta en eller annan makthavares makt över sitt territorium.
Ska vi, som Nawal el-Saadawi säger, någonsin ta itu med roten till det onda, de ekonomiska orättvisorna, skillnaden i mänskliga rättigheter för människor och människor.

Bästa ålänningar.
Ge pengar till de nödlidande. Läkare utan gränser är en av få organisationer som finns i Syrien i dag.
Tryck på för att få era kommuner att ta emot flyktingar. Vi har råd att hjälpa våra systrar och bröder till ett bättre liv.
Konsumera med hjärtat och hjärnan. Gärna närproducerat, för miljön, gärna rättvisemärkt, för människorna. Inte produkter av företag som exploaterar fattigdomen, och bidrar till att ytterligare fördjupa klyftorna.

Det här var en riktig moralkaka. Ibland får man tugga i sig det.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax