DELA
© Nya Åland

Om drivkraften tryter stannar Åland upp

Drivkraft. Det börjar bli en bristvara på Åland, eller åtminstone riktas den åt andra håll än förut.
Det finns många människor på Åland som förtjänar att hyllas för sina prestationer på olika områden. En del av dem får medaljer, andra inte. En del av dem får aldrig något erkännande, en del vill inte ha det och andra bara längtar efter och lever av uppmärksamhet.
I helgen stod två åländska herrar i särskilt fokus för uppmärksamheten, dels Anders Wiklöf som hux flux ordnade konsert på Andersudde och fick dit 2.000 personer, dels Janne Holmén som i ett helt fantastiskt lopp sprang hem en niondeplats i maratonloppet i världsmästerskapen i Osaka.
Två mer diametralt motsatta personligheter kan man inte tänka sig.

Anders Wiklöf är social, pratsam och högljudd, agerar impulsivt och får saker att hända snabbt. En jäkel på att få folk att jobba är det någon som sagt.
Janne Holmén säger inte mycket, och det som kommer ut är eftertänksamt och långsamt. Hela hans person andas en slags social asketism som får till och med garvade reportrar att lämna hans privatliv och privata tankar i fred. Så noga har han stakat ut gränserna för vad det idrottsliga engagemanget kräver av publikkontakt.
Bägge har en sak gemensamt. De ger ju inte upp.

När man såg Janne Holmén gneta på de där sista tio kilometrarna när han enligt egen utsago inte visste om han skulle orka i mål undrade man ju vad som driver en människa att pressa sig så hårt och så långt och under sådana förhållanden.
Drivkraften, som säkert är olika för alla människor, håller en löpare på banan som redan vunnit ett EM och en miljonär kreativ som redan har mer än tillräckligt med pengar.

Att dessa två herrar just i dag får tjäna exempel betyder förstås inte att det inte finns fler på Åland, men frågan är om det finns tillräckligt många. Det är som om vårt samhälles välstånd också bidragit till en viss däst övermättnad, en viss ovilja till förändringar som innebär större ansträngningar och obehag, och en viss försiktighet att satsa på allt annat är säkra kort.
Människor som brinner för saker, som behåller sin energi och kreativitet genom åren och som envisas tycks det dessvärre bli färre av. Det är svårt att rekrytera chefer, svårt att hitta kandidater i val, svårt att hitta folk som vill driva egna företag, även om det är hyfsat lönsamma och väl inarbetade sådana.

Allt färre sätter igång med riktigt galna projekt, sådana där som ingen tror på och alla skrattar åt. Det är väldigt synd, för det är just de tokiga sakerna som kan vara framtidens guldkorn, de där grejerna som ingen någonsin trott kunde vara möjliga.
Om man får vara lite medelålders orolig kan man undra om inte en massa framtidsmöjligheter rinner oanvända ut på internet och aldrig blir annat än snack på någon chat.

Man måste vara lite galen för att bli elitidrottare och förvisso lite tokig för att bygga sig en privat tennisarena med rum för ett par tusen människor, men håll med om att Åland vore tråkigare utan både en Janne Holmén och en Anders Wiklöf, vad man än i övrigt kan tycka.
Och förresten, att se Holmén på obehindrad men väldigt åländsk finska lugnt ge intervjuer några minuter efter avslutat lopp, det kan röra även en kallhjärtad chefredaktör till tårar.
Janne, du är ju bara så cool! Grattis till ett fantastiskt lopp.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax