DELA

Om 6 miljarder slutar konsumera

Håll i slantarna, för nu är det slut på sötebrödsdagarna.
Har vi hört någon säga det, eller har vi tolkat det vi har hört? Oberoende av vilket så är det precis vad vi gör nu, håller i slantarna. För vi vet inte var detta slutar.
Som lekman skall man inte ge sig in i diskussioner om ekonomi, det dyker alltid upp en eller flera som talar om hur fel man resonerar. Men är proffsen så mycket bättre?
– Vi som trodde på låneinstitutens självbevarelsedrift befinner oss i ett tillstånd av chock och misstro.
– Krisen har blivit mycket värre än jag kunde föreställa mig, säger förre centralbankschefen i USA Alan Greenspan, tidigare hyllad nästan som en guru, som med en paus eller svag betoning åt något håll i ett uttalande kunde få kurserna att gå upp eller ner.

Men även om det känns lite skadeglatt att konstatera att ingen är ofelbar så blir inte läget bättre för det. För nu stannar allting av. Även om det inte märks så mycket ännu så vet vi inte hur mycket sämre tider som kan randas framöver och därför blir vi försiktiga.
Någon låter bli att köpa en ny vinterkappa, en annan skjuter köp av ny bostad på framtiden, en tredje stannar hemma på semestern. Och när företagen får in mindre pengar så måste också de skjuta på sina beställningar och investeringar och så förökar detta sig som ringar på vattnet.
Fast det egentligen är helt onödigt?

Behövs alla nya vinterkappor som säljs varje år? Måste folk bo så stort och flott som de flesta nybyggen nu ser ut att vara? Är utlandssemester varje år eller rentav ett par gånger om året ett villkor för att överleva?
Inte alls. Vi skulle klara oss på betydligt mindre och ändå leva rätt så gott i vår del av världen. Men om vi plötsligt lägger av med all konsumtion så kollapsar systemet totalt. Företagen blir inte av med sina varor – se på bilhandeln! – och i spåren av det blir folk utan jobb, vilket betyder att de har råd att konsumera ännu mindre än förut. Och så är spiralen igång neråt.
Tänk då vad som händer om 6 miljarder konsumenter gör på samma sätt.
Så istället borde vi fortsätta leva som förut och lita på att de som ställde till den finansiella krisen också avvecklar den?
Så var det visst i USA. Så länge folk konsumerade gick det bra, åtminstone på ytan. Så vi kunde med gott samvete fortsätta konsumera och på så sätt bidra till att hjulen rullar, i all synnerhet som vi vet att ekonomin här vilar på klart sundare bas än i USA. Om vi bara kunde lita på att vi inte blir lurade.

Den störtdykning som vi har sett världen över är delvis ett resultat av att det pumpades in luft i systemet, det fanns inte alltid substans bakom kursuppgången. Men alla handlar inte med aktier. Alla kan inte ha drabbats av att kurserna började söka sig neråt till en realistisk nivå.
Det som tillkom var misstro. Plötsligt vågade ingen lita på någon och då kom det stora raset. Vem vågar vi lita på?
De som ser framåt räknar med att det tar ett par år innan allt åter börjar repa sig. Det är ungefär den tid det tar för folk att glömma och våga börja satsa igen. Ett par år av nolltillväxt eller näst intill, vilket betyder att inkomsterna stampar på stället medan utgifterna stiger. För utgifterna stiger alltid.

Sådan är kapitalismen. Det är något vi måste leva med. Men inte alla.
Greenspan sade nämligen också att systemet egentligen kollapsade redan sommaren 2007. Med andra ord, de som ställde till det visste långt på förhand. ”Av det kan vi dra en slutsats. Under de följande 15 månaderna kratsade operatörerna sina kastanjer ur elden och överlät åt skattebetalarna att stå för följderna”, skriver förre USA-korrespondenten Nils Torvalds i Hufvudstadsbladet.
Det är detta det handlar om. Girighet och svek som skapar ilska och misstro.
Det är nästan så man inte tror det är sant att chefer vid kollapsade banker i USA kräver att få ut sina bonus för fjolåret av de miljarder som staten har skjutit till. Att vänta sig någon form av solidaritet är väl för mycket begärt, men det kunde vara hälsosamt med en viss kontakt med verkligheten.

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax