DELA
© Nya Åland

Olika politiska världar i staden och landskapet

Denna vecka diskuteras landskapets budget för 2013 i Ålands lagting. Debatten kommer förstås att flamma upp här och där, men om det går som tecknen i skyn antyder, så blir tonen ändå lugnare än under stadens budgetdebatt, där tongångarna tidvis var både hätska och oförsonliga.
Vem hade till exempel trott att kultur- och utbildningsminister Johan Ehn (M) kunde hugga som en kobra med giftet drypande från gaddarna, eller att talman Britt Lundberg (C) skulle höja tonläget avsevärt eller att lagtingsman Igge Holmberg (S) skulle såga ner regeringpartnern Moderaterna totalt. Eller, ok, det sistnämnda var väl väntat.

Den höger-vänster-debatt som regeringsarbetet i landskapet kramat ihjäl, slår ut i full blom i staden, men inte alltid på ett konstruktivt sätt.

Det är kanske där som Socialdemokraterna har det största problemet. Inom partiet finns en rad pragmatiker med lantrådet Camilla Gunell i spetsen, men framför allt inom stadspolitiken finns några som trivs bäst i opposition och på barrikaderna – förvisso underhållande, men inte särskilt framgångsrikt. Där river man ner en del av de broar som byggts i landskapspolitiken.

Liberalernas problem, i Mariehamn och i landskapspolitiken, är den fortsatta oförmågan att bygga allianser. Det är ett av de stora mysterierna i åländsk politik att det är så hart när omöjligt för två partier som står så nära varann i så många frågor som Liberaler och Socialdemokrater, att få till ens en gnutta gemensam värme.
Nästa liberala partiordförande har förstås nästa val högst på sin agenda, och då måste man rimligtvis fundera på vilka som är huvudmotståndarna. Vänder man sig åt vänster, där man bytt väljare med Socialdemokraterna under de senaste valen, eller åt höger där man kan slåss om mittenväljarna med Centern och Moderaterna? Och vem vill man helst regera med sedan?
Låt oss åtminstone hoppas att det stråk av bitter grinighet som präglat partiet efter valet förflyktigas, för det är inte det minsta klädsamt.

Centerns problem kan sammanfattas enkelt.
Harry Jansson.
Inte hans person eller politik, utan det faktum att han är partiordförande utan makt eller position, och därför tvingas leda partiet ur kulisserna. De dominerande i partiet, talman Lundberg, finansminister Nordberg, infrastrukturminister Thörnroos och gruppledare Karlsson må vara hur stöttande som helst, han är ändå inte med där det händer, och det är inte bra för partiet.
Det mandat Harry Jansson fick i valet räcker inte till för några anspråk på maktpositioner, men innan nästa val måste nog Centern göra något åt detta, annars går det på tok.

Moderaterna behäftas av ett liknande problem som Socialdemokraterna. I landskapspolitiken är man en lojal regeringspartner, i Mariehamn leds partiet av Petri Carlsson, som tycks ha väldigt svårt att acceptera att något gott kan komma ur munnen på en sosse. Konfrontation med andra ord, och hårda idelogiska förtecken. Inom partiet råder också en fortsatt dånande brist på kvinnor med något verkligt att säga till om.

Inom Obunden samling tycks allt lugnt för tillfället, även om Bert Häggbloms orationer i stadens budgetdebatt eller näringminister Karlströms marknadsliberalism verkligen är ljusår från partiordförande Gun-Mari Lindholms socialliberala plattform. Kanske har man gjort det omöjliga, hittat en balans inom partiet för sinsemellan rätt olika inriktningar kring en gemensam nämnare. Grattis i så fall.

Ålands framtids största problem är Axel Jonsson. Inte att han är partiordförande förstås, utan att han vid fyllda 22 knappast funnit sin plats i livet, och därför riskerar försvinna ur den åländska politiken så småningom. Vad ska Ålands framtid göra då?

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax