DELA
© Nya Åland

Ofog eller dumhet på säljaktsfronten?

Åländska jägare får i år skjuta 450 gråsälar på åländskt vatten. Varför? För att sälarna är för många, för att de gör stor skada eller både och?
Hur många hade fram tills i går hört talas om Yttersberg? Hur många vet var det ligger? Platsen är svår att hitta till och med om man har sjökort, vet att området ligger inom Kumlinge kommuns gränser och ägs av Fiskö by.
Det har skjutits säl i området, berättade Bruno Hellberg, jaktkortsexaminator, i gårdagens Nya Åland.
Eftersom det får skjutas 450 sälar och jägarna sällan når upp till den tillåtna, för en del direkt önskvärda, kvoten så borde saken vara helt ok. Problemet är att Yttersberg är ett sälskyddsområde.

Och varför ha sälskyddsområden om det finns för mycket säl?
För att det inte finns för mycket säl. Det finns för mycket säl där det inte skall finnas sälar; intill fiskodlingar och i närheten av fiskebragder. Efter många år av total fredning är sälarna orädda, de kommer för nära, de åstadkommer stora skador på fisk och bragder. Men de är fortfarande inte för många – orsaken till fredningen var ju att de höll på att utrotas.
Avsikten med skyddsjakten är att få bort sälarna från områden där de enbart åstadkommer skada. Det är inte så lätt. Fiskebragder och odlingar ställer upp med färdigt dukat bord. Varför skulle sälarna inte ta för sig. Men eftersom de inte är dummare än så, så bör de också kunna lära sig att faran med att ta för sig från det dukade bordet är större än om man jagar fram födan själv, på lugnare vatten.
En säl tänker kanske inte precis så, men har definitivt en självbevarelseinstinkt, som får den att om möjligt undvika faror. Och det är här sälskyddsområdena kommer in i bilden.

Om sälarna jagas där vi inte vill ha dem, men får vara i fred där de inte ställer till det för oss, då kanske de med tiden börjar hålla till på de fredade områdena. Man kan åtminstone hoppas. Om vi då låter bli att anlägga fiskodlingar eller sätta ut bragder precis i närheten av de områdena så finns möjligheten att fiskarna får upp hela fiskar i näten istället för uppätna. Och då är målet nått.
Om man däremot jagar sälarna också i ytterskärgården, på de områden där de skall vara fredade, då finns det ingen anledning för dem att hålla sig undan där. Då får vi fortsätta att ha dem mitt ibland oss, trevliga att titta på men ack så illa omtyckta av dem som vill fiska lax, inte bara ryggben.
Därför är det direkt dumt att jaga på fredningsområdena.
Övervakningen av fredningsområdena sker sporadiskt, det finns ingen egentlig patrullering. Pengarna räcker inte till, det har aldrig ens varit tanken att det skall finnas en massa pengar till detta. Måste det finnas en övervakning för att fredningen skall respekteras? Är det så svårt att se nyttan med de här områdena, så svårt att acceptera de beslut som fattas av politikerna, som har röstats fram av oss alla.

Vilka det är som bär sig åt på det här sättet vet vi inte. Men det är knappast så väldigt vanligt att folk rör sig ute i havsbandet i öppna båtar med laddade gevär. Man kan utgå från att gruppen är liten och att de som kan räknas dit känner till varann.
Så hur vill ni ha det: Vill ni ha sälen spridd överallt eller vill ni ha den samlad där den gör minsta skadan?
Den som gör sig en extra slant på fiske – det är få numera som helt kan försörja sig på det – vill helt säkert ha sälen samlad och ur vägen.
De som tycker det är kul att fara omkring och skjuta på sådant som rör sig störs antagligen inte av att sälarna finns litet överallt.
Man vågar dra slutsatsen att de seriösa jägarna hör till den förstnämnda gruppen.

Harriet Tuominen

redaktion@nyan.ax