DELA
© Nya Åland

Offentliga hemligheter är demokratins värsta fiende

De flesta konspirationsteorier som går runt, både lokalt och internationellt, saknar grund.
Människor är helt enkelt inte de kriminella genier som komplicerade konspirationsteorier kräver. De flesta av oss klarar inte av att hålla både shoppinglistan till dagens middag och gränserna mellan de nya länderna i det forna Jugoslavien i huvudet samtidigt, än mindre att planera och utföra intrikata hämnd- eller andra aktioner.

Dessutom är det himla svårt att få folk att agera unisont, vare sig de är med på det eller inte. Det som blir bra underhållning är helt enkelt inte verklighet. För det mesta.
Det betyder dock inte att det inte finns hemligheter, eller att dessa hemligheter inte skulle behöva avslöjas. Vare sig det är en Edward Snowden, en Annika Orre eller en Rebecca Mattsson som står för avslöjandet så är det själva handlingen, att lyfta på förlåten, som är det viktiga.

Det finns olika motiv för att prata om saker. Det finns konsekvenser. Det finns metoder. Det finns självklart privata saker som inte har i offentligheten att göra, men offentliga hemligheter gör alltid mer skada än nytta.
Ta Edward Snowdens avslöjanden till exempel, om den omfattande övervakning USA bedriver i syfte att ”trygga nationens säkerhet”. Eller den alkoholkultur Rebecca Mattsson pekar på. Eller Nyan-reportern Annika Orres detaljrika rapportering om bygget av kaj 6 i Mariehamn.

Det är förstås händelser av helt olika dignitet, men det gemensamma är att det finns någon som inte vill att allmänheten ska få information om saker som görs i medborgarnas namn eller för medborgarnas pengar.
Då måste huvudregeln vara, i ett demokratiskt samhälle, att allt som inte absolut måste vara hemligt, ska vara offentligt. Saker ska diskuteras, även om det är jobbigt för de inblandade personligen.

Ta detta med övervakningen. Edward Snowden har visat hur USA i strid med lagstiftning och grundläggande rättigheter till skydd för privatlivet övervakar människor som av någon uppfattat som ett potentiellt hot.
Aftonbladet har nyligen visat hur svenska SÄPO infiltrerat politiska partier och rörelser och övervakat dem. Helt legitima partier alltså, invalda i Sveriges riksdag av folket.

Detta är inget de berörda och beskyddade godkänt. Folket har inte sagt att de vill ha en storebror, en övervakningsstat som håller koll på vad människor säger och tänker.
Om man hade frågat hade majoriteten förmodligen sagt nej, annars hade inte upprördheten över den brutna sekretessen varit så stor till exempel mot Edward Snowden.

Det finns säkert de som tycker att resonemanget är naivt, både i förhållande till nationell säkerhet (som i fallet Snowden) och storpolitik, eller rentav pallrigt (vad gäller alkoholkonsumtion på jobbresor från Åland).
Det är tvärtom. Det är de svåra gränsdragningarna som är de viktiga, och dem vi som vanliga medborgare ska vara särskilt påpassliga med. Det är det som görs i vårt namn, med våra pengar, som är vår angelägenhet.
Det är när man känner sig dum, barnslig och helt fel ute som man närmar sig smärtpunkten. Måtte det även i framtiden finnas människor som vågar gå över de gränserna för det passande.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax