DELA
© Nya Åland

Nyp mig i armen

Det var vi som stod med nycklarna dinglande i halsbanden med rosett i håret och batiktröja bredvid våra bokskåp i gymnasiets korridor .
– Rysskräck, sa vi. Det är sånt som pappa pratar om, att ryssen ska komma. Ha, det var då det! Nu är det love, peace och understanding. Det är andra tider. Lägg ner militären! Låt inga soldater slåss! Låt tusen och åter tusen fredsblommor blomma.
Sa vi och gick hem och färgade ännu fler batiktröjor.
Men nu.
Nyp mig i armen. Jag vill vakna från denna mardröm.

Det fredsälskande ryska folket är fredsälskande. Det är just det. De uttalar sig från gatorna i Moskva. En tjejdam med mösshatt, skulle kunnat vara vem som helst av oss kvinnfolk på Åland, sa i tv-nyheterna:
– Vi räddar de stackarns ryssarna i Ukraina från att bli förtryckta. Putin är min hjälte.
För henne handlar det inte om en annektering utan om solidaritet med den svaga ryska minoriteten i Ukraina. Hon vill inte krig. Hon vill undvika krig.
Nyp mig i armen. Jag vill vakna från denna mardröm.

Ryssarna lever som i ett helt annat universum.
Jag har varit där, sommaren 2011. Det var smutsigt längs vägarna, husen var förfallna, det fanns ett stråk av mögel överallt.
Men varenda en människa log med hela ansiktet. De sken upp när man glatt och godtroget vågade sig på att cykla rakt igenom byar och skogar som ensam västeuropé. Man måste kunna lita på folk. Men ok, man måste också fatta att fattigdom föder kriminalitet.
Alla var villiga att hjälpa. Alla tog sig tid. Även om de inte talade engelska ville de göra sig förstådda med gester och papper och penna – en gång för att visa vägen till en parkeringsplats.

Dessa vänliga fredsälskande människor. Kan de inte förstå att de blivit perspektivlösa? Förstår de vad sanningen är?
Är det möjligt att hjärntvätta Rysslands befolkning om 142 miljoner?
Så nära. Så främmande!
Och här är vi mitt i Östersjön. Demilitariserade. Fredens öar.
Nu talar politiker efter politiker om att Sverige måste förstärka sitt försvar.
Nyp mig i armen. Jag vill vakna från denna mardröm.

Rysslands invasion av ett främmande land ses som en solidarisk handling.
Det är ju bara ett enda stort missförstånd.
Hej ryssar! Lyssna! Någon måste förklara hur det är. Hur sanningen ser ut! Eller i alla fall ur vilket perspektiv västeuropeisk sanning ter sig. Jaså. Man kan inte det. Journalister kan inte säga/skriva vad de vill. Då ligger man risigt till. Man kan dö.
Det går att lura 142 miljoner om man håller journalisterna i schack.
Vi har en fri press. Nu ser vi vad det betyder.
Skärpning! Det är slut med batikfärging nu. All skräpunderhållning kan vänta. De amerikanska advokatserierna ser vi sen. Världen håller andan.
Följ med den fria journalistiken så du inte blir bakom.
Nyp mig i armen. Jag vill vakna från denna mardröm.

Kiki Alberius-Forsman