DELA
© Nya Åland

Nya saker driver människor och håller dem samman

Vilket är det kitt som ska hålla demokratiska enheter samman om man inte vill ha den gamla typen av exklusiv nationalism, den som förhärligar det egna och misstror det andra?
En av kommentarerna till måndagens ledare om åländsk särart och nationalism löd, ungefär ”Ja, ja, vi vet. Du tycker att all nationalism är dålig utom den finländska.”
Underförstått att en kritisk analys av nationalismen på Åland måste bottna i en nationalistisk känsla för en annan storhet. Om man inte är med så är man emot. Något lag måste man heja på.
Min tro är att allt fler människor känner sig främmande inför en kategorisering som bygger på stat eller nation som mest betydelsebärande tolkningsmönster. Även globalt sett håller världen på att fragmentariseras, samtidigt som de viktiga politiska och demokratiska enheterna blir större och mer diffusa.

Det är en utveckling med både för- och nackdelar. Det är bra därför att de band som knyts mellan människor i högre grad går över gränser, mellan åldrar och etniska och språkliga grupper, mellan samhällsklasser. Det är saker som tidigare drivit, motiverat och givit legitimitet åt våld och krig.
Vi lever i en friare värld än någonsin, åtminstone i den västerländska välmående delen av världen. Vi får uttrycka oss fritt, resa fritt, leva med den sexuella läggning vi har, och det betyder att vi helt enkelt är upptagna på flera håll än förut, när universum begränsades till byn, till familjen och släkten och till abstraktionen om den enade nationen.

Nackdelen är att vi lättare tappar fokus på vad i de stora strukturerna är viktigt för oss att ha koll på. Det finns fortfarande väldigt handgripliga och ofrånkomliga ekonomiska och politiska realiteter som styr våra liv, men vi har svårare att ha koll på var besluten fattas och hur de berör oss.
Ett exempel; Finns det över huvud taget någon människa som inte är jordbrukare, tjänsteman eller politiker som egentligen vet hur EUs stödsystem för jordbruket fungerar, hur mycket pengar det handlar om, eller varför systemen ser ut som de gör? Näpp.
Det är för stort och för svårt att bry sig om, och besluten fattas på för många ställen. De flesta av oss väljer den lätta vägen – vi lägger allt på den närmaste bestämmandenivån, lagtinget eller riksdagen, och väljer att ignorera att den verkliga makten emigrerat längre bort, i vissa fall också bortom demokratiskt beslutsfattande.

Det som egentligen borde till är ett deltagande i olika beslutsprocesser utan det känslomässiga bandet till en geografisk enhet, ett folk eller ett språk. Det vore ett beslutsfattande som bygger på människovärde och rättvisa snarare än på rätt opålitliga personliga sympatier.
Det kommer aldrig att hända. Det finns inga demokratiska system som fungerar utan känslomässig motivation och gemenskap, och det är den paradox alla landskap, stater och överstatliga organisationer har att kämpa med. Hur skapar man tillhörighet och engagemang utan otäcka övertoner i ett samhälle där folk är intresserade av så mycket annat och tycker att det är viktigare än att vara med och bestämma?

Ur den synvinkeln kanske det är samma dilemma med politiker som det är med polis och militär, att det är de som förfärligt gärna vill som är helt fel för uppdraget.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax