DELA
© Nya Åland

Nya parametrar för politisk lojalitet

Landsbygd mot stad. Latteliberaler mot kaffefilter-konservativa.
Kultureliten i städerna mot jordens salt på vischan.
En sådan tolkning av det nu avgjorda presidentvalet är inte alls långsökt. Man ser det väldigt bra om man översätter valets siffror i åskådliga färger och ser vilka regioner som samlade mest Haavisto-röster.
Det betyder att Sauli Niinistö fick överta många av Timo Soinis och Paavo Väyrynens röster, och att den polarisering mellan stad och landsbygd som tidigare manifesterat sig till exempel i det stora stödet för Sannfinländarna nu tog en annan väg.

Därmed inte sagt att att Niinistö vann valet på rasist- eller extremiströster. Sauli Niinistö samlade ju ett mycket brett stöd i landet, och de flesta röstade inte på honom för att han skulle ha gett sken av att vara motståndare till minoritetsrättigheter, sexuella, språkliga etniska eller andra.
Men, och det ska man inte blunda för, det fanns en stor grupp väljare som röstade på Niinistö för att de inte kunde tänka sig att rösta på Haavisto. För att just de värderingar som fick de unga och kulturfolket att ta honom till sig var absolut otänkbara för en del av Niinistö-väljarna. Liksom en del av Haavisto-väljarna aldrig kunde ha tänkt sig att den form av modern, men dock, högerkonservatism Niinistö står för.

Det intressanta här är den perspektivförskjutning som skett till förmån för Samlingspartiet, där det nu faktiskt är Samlingspartiet mer än både Centern och Socialdemokraterna som får föra både de värdekonservativas och småfolkets talan, medan Socialdemokraterna tappar de radikala, kultur- och alternativmänniskorna till Vänsterförbundet och framför allt de Gröna.

Det blir svårare att tala i termer av höger eller vänster, och mycket mer relevant att tala om socioekonomiska förutsättningar, storstad och glesbygd, utbildningsnivå och annat som förut angav klass, men i dag inte förknippas med en klassidentitet.
Just nu är Samlingspartiet den centrala politiska kraften i Finland, den som både den samlade vänstern (dit också de Gröna får räknas) och Centern har att förhålla sig till, men samtidigt har man stöpt om sin politik från ett parti för rika stadsbor till ett parti för medelklass över hela landet.

Liksom i Sverige kan det mycket väl gå så att motreaktionen, när den kommer, leds av de Gröna snarare än av vänsterpartierna som fortfarande kämpar med att finna sin roll när högern tagit över och inkorporerat många av deras hjärtefrågor.
Kanske berodde Pekka Haavistos framgång, förutom naturligtvis på hans person, på att man lyckades föra en kampanj som handlade och idéer och värderingar snarare än de gamla partistriderna och låsningarna, och Niinistös övertygande understöd på att han under de sex år som gått sedan det förra presidentvalet gradvis frigjort sig från dags- och partipolitiken och ställt sig över den.

Vill man se Åland som ett mikrokosmos så speglar valsympatierna exakt mönstret på fastlandet. Staden och centrala Åland för Haavisto, landsbygden och skärgården för Niinistö.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax