DELA
© Nya Åland

Nya Moderaterna utplånar de Obundna

En total överraskning blev det, att Moderaterna och Obunden samling nu går samman, eller planerar att göra det. I sig är det en prestation, att i dessa de sociala mediernas tidevarv kunna hålla på en sån pangnyhet in i det sista.
Vad betyder det, och varför händer det nu?
Den första reaktionen från många kommentatorer är att det blir svårt för många obundna, både politiskt aktiva och väljare, att se sig som moderater, och att det är just Moderaterna som vinner mer på sammangåendet än Obunden samling.
Många uppfattar det som en klar högersväng för de obundna, som under Gun-Mari Lindholms ledning profilerat partiet betydligt mer i mitten och socialt engagerat än tidigare.

Obunden samlings styrka (och kanske svaghet) har varit att man inom samma paraply lyckats samla både de extremt marknadsliberala, som Fredrik Karlström, och de ”borgerliga med socialt samvete” som Cita Nylund, Erica Scott och Jessy Hartvik. Några av dem kommer det nya partiet att tappa, och en del kommer att bli aktiva i andra partier.

Om det nya partiet ska heta Moderaterna, med Johan Ehn som partiledare, så måste det för en moderat vara som att somna en vanlig vardag och vakna i en moderat-himmel av ständiga söndagar.
Inte bara fördubblas partiets i storlek. Man får dessutom in kvinnor med pondus och trovärdighet, man får in en stor fot på landsbygden, där Moderaterna hittills inte gått bra alls, och man neutraliserar en potentiell rival i nästa val.

Det är självklart så att partiprogrammet för det nya partiet kommer att vara hyfsat lätt att skriva. Det finns få punkter där man inte i teorin är överens (det skulle vara EU-politiken då, där de obundna är betydligt mer kritiska). Det är inte där problemen finns.
Lika klart är det att övergången inte kommer att vara lika lätt på individuell nivå, och att identiteten som moderat kommer att vara svår att svälja för en del.

Vad kan då reaktionen vara hos de andra partierna, och vad kan resultatet tänkas bli i nästa val.
Det är ett nytt superparti som man vill bilda, som ska både tydliggöra och förenkla de ideologiska skiljelinjerna i landskapet. Centern och Liberalerna, som i mannaminne varit Ålands två samhällsbärande partier, får konkurrens av ett tydligt borgerligt alternativ, med förankring både i staden och på landsbygden, med ett dokumenterat socialt engagemang, med en entreprenörsfalang, och med lantrådskandidater hur många som helst. Skaka månde både (C) och (Lib).

Samtidigt är det ett risktagande. Det är faktiskt rätt osannolikt att väljarunderstödet för de nya Moderaterna (i folkmun redan döpt till Mobs) blir lika högt eller högre än stödet för de bägge partierna separat. Risken att Obunden samling helt enkelt försvinner ur åländsk politik, och att det som kommer ut är ett starkare Moderaterna är påtaglig.

I kulisserna lurar de som kanske vill leda det nya partiet i nästa val, för tro aldrig att det är bara Gun-Mari Lindholm och Johan Ehn som aspirerar på den posten. Vi har ambitiösa killar som Fredrik Karlström och framför allt Petri Carlsson, som inget hellre vill än att leda ett högerblock i en mer ideologiskt ren riktning än den nu sittande regeringen, och som kanske ser framtida allianser som slutmålet.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax