DELA
© Nya Åland

Nu tas Tehy-bladet från regeringsmunnen

Sjukskötarnas kamp för högre löner är över för den här gången. Och nu kommer reaktionerna.
Tvångslagen blir ingen engångsföreteelse om Tehy-stilen håller i sig, får vi veta.
I måndags kom parterna överens. Tehy meddelade att man på 4 år får upp lönerna med mellan 22 och 28 procent. Arbetsgivarsidan talade om 16-18 procent.
Bägge sidorna försöker visa på att man vann kampen och frågan är hur många som i dag, fyra dagar senare, verkligen vet hur det ligger till. Blir uppgörelsen en överraskning eller en besvikelse för vårdfacket på Åland, som har riksavtalet som bas för sitt lokala avtal.

Men inte bara det. Nu kommer också fördömandena.
Precis som jag skrev här för två veckor sedan kan man inte satsa människors liv i en kamp om pengar. Det var vad sjukskötarna gjorde, övertygade om att det inte skulle tillåtas gå så långt. Men om. Är det tillåtet att ens hota med den sortens kampåtgärder? Moraliskt och etiskt?
Och vad händer nu?
Det som hände redan i onsdags var att statsminister Vanhanen läste lusen av sjukskötarfacket. Massuppsägningar à la Tehy som ett led i lönekampen kan enligt honom inte förbigås med en axelryckning.
Det gjorde regeringen inte heller. Man stiftade lagen som kunde tvinga folk på jobb trots att de inte längre var anställda. Också det en rätt exceptionell åtgärd. Upptrappning brukar det kallas.
Och om arbetstagarrörelsen inte nu besinnar sig och återgår till mer acceptabla metoder så blir det andra bullar.
– Jag skulle uppskatta om fackföreningsrörelsen tittade på möjligheterna att avgränsa arbetskonflikter så att de inte åstadkommer oproportionerligt stor skada. Regeringen är för sin del redo att tillsammans med arbetsmarknadsorganisationerna se över lagstiftningen – om det anses nödvändigt.
Bland annat det sade Vanhanen i ett tal inför centralhandelskammaren.
Regeringen är med andra ord inställd på att lagstifta mot kampåtgärder ifall de inte håller sig inom rimligt snälla gränser.

Vi får inte sätta människors liv på spel i kampen för högre löner. Vanhanen är garanterat inte den enda som tycker det. Men hur skall vårdsektorn bära sig åt?
Det är enligt lag tillåtet att strejka, men går vårdsektorn i strejk så kallas den in på skyddsarbete. Arbetet blir gjort för att arbetet måste göras. Om pappersarbetarna går i strejk och toapappret tar slut så blir det folkstorm. Men inte tvingas de strejkande på jobb för den skull, för strejkrätten står över vår rätt till mjukt, inhemskt toapapper.
Så långt har statsministern ännu inte kommit i sitt resonemang. Han måste antagligen få vädra sina känslor först och sin harm över att bli placerad i en så obehaglig situation. Riksdraken Helsingin Sanomat kommenterar utspelet med att ”statsministern tog hand om tömmarna i politiken. Det var på tiden.”

Men skall det stanna vid det? Vanhanen säger vad han tycker och så sätter han sig ner och stiftar en lag om var gränsen går för vad som är tillåtet vid arbetskonflikter.
Fortfarande: Man får inte sätta människors liv på spel i kampen för högre löner. Vanhanen har helt rätt i det. Men hur skall vårdfacken agera? Skulle inte det mest konstruktiva vara att börja i den ändan istället för att hota med förbud?
Vad är möjligt, vad är rimligt, hur skapa rättvisa mellan sjukskötare och pappersarbetare? Mellan vårdfacken och industrin?
Målet för hela arbetsmarknaden måste vara så få arbetskonflikter som möjligt. Men vägen dit kan inte vara att förbjuda alla sådana konflikter som kan medföra skada för någon part. Vad har vi då kvar?
Eller är tanken att det också skall vara förbjudet att skada genom att betala för låga löner?
Det är nu, när det råder arbetsfred, som den här diskussionen skall föras. Inte några veckor efter att gällande avtal har löpt ut nästa gång.

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax