Nu lossas valballongerna – kampen kan börja
En pejling gör inget val, men en lite aning om vindriktningen kan man få.
Plötsligt hettar det till, och allt blir annorlunda.
I Nya Ålands valpejling i fredags var resultatet, sådant det nu är, inte alls som väntat. Plötsligt fanns Obunden samling med i racet igen. Plötsligt var centern det stabilt största partiet och Ålands framtid av med sin självklara framgång.
Nu ska man ju inte dra för stora växlingar av en pejling, men Nyans mätningar har sällan varit helt åt skogen. Tendenserna har hållit.
När det gäller Ålands framtid är jag inte överraskad över att understödet var svagare än väntat. Självständighet för Åland är en eldstorm som snart har ätit upp sitt eget bränsle, hur hett det än brinner.
Eftersom självständighet i bästa fall är en avlägsen dröm är det dagspolitiken på fyra års sikt som är det avgörande för avgörande, och där är det inte lika lätt att komma med tvärsäkra men okontrollerbara påståenden.
Obunden samlings positiva tendens är dock något konfunderande. De obundna har känts som en splittrad rörelse som uppstod som missnöjesparti och inte riktigt hittat framåt från det, men de tycks nu vara på väg mot en nytändning
Ska man söka några förklaringar är det dels Obunden samlings framgångar i riksdagsvalet, då partiet fick Elisabeth Nauclér invald, dels Gun- Mari Lindholms samlande roll för en borgerlig allians.
Kanske upplever också högerväljare Obunden samling som ett något mer balanserat och tack vare sin kvinnliga partiledare mindre grabbigt alternativ än Ålands framtid.
När pejlingen gjordes hade inte nyheten läckt ut om planerna på ett borgerligt blocksamarbete inför valet. I det ljuset måste centerns goda siffror tolkas snarare som ett erkännande för Roger Nordlunds oväntat starka profilering mot Ålands framtid än ett kvitto för förtroendet för en borgerlig allians med desamma, och kanske också som en sympatiyttring för det sena förkastandet av gymnasiereformen Struktur 07.
Centern ska ingalunda räknas ut ännu. I tvekampen mellan de två stora, centern och liberalerna, är ännu inget givet, och valkampanjerna har knappt börjat.
I pejlingen tycks både de frisinnade och socialdemokraterna vara lite illa ute, vilket inte är förvånande. Regeringsmedverkan kostar. De frisinnade kan ha mest att vinna på en borgerlig allians, eftersom de haft uppenbara problem med både kandidatnomineringen och maktbalansen inom partiet. Där har Johan Ehn nu minst två gamla partiordföranden att tampas med som ingalunda släppt sina politiska ambitioner.
Socialdemokraterna har, då liberalerna lämnas utanför en eventuell allians, en möjlig öppning mot liberalerna på mer än ett sätt. Dels kan man försöka överbrygga de personliga motsättningar som hittills hindrat partierna att finna varann, dels finns mittenväljare att plocka då liberalerna blir tvungna att bevisa att de också är borgerliga fast de lämnas utanför en borgerlig allians.
Manegen är krattad. Valgodiset är lindat i prassliga papper, löftena är skrivna och alla fjädrar putsade. För oss som inte ställer upp i valet är det bara att luta sig tillbaka och njuta av en föreställningen som spelas upp för oss.
Det blir en spännande match.
