Nordiskt samarbete är bra men vi kan inte isolera oss
Som idé har Norden åkt berg- och dalbana. Imperiebygget mellan länderna i norra Europa har emellanåt varit våldsamt, emellanåt ytterst fredligt. I och med EU:s framväxt trodde många att det nordiska skulle sättas på undantag, men idén om en nordisk sammanslutning lever kvar.
I helgen ordnades nordisk folkriksdag på Åland, ett sorts forum för EU-kritiska och nordenvänliga gräsrötter.
Drömmen om djupt nordiskt samarbete är gammal. Senmedeltidens Kalmarunion fungerar ibland som en sorts ideal.
Sedan dess har de nordiska unionsfunderingarna åkt upp och ner. Efter kalla kriget och EU:s framväxt kan man konstatera att de nordiska syskonen valt olika vägar. Finland valde EU och euron. Sverige valde bara EU. Danmark valde EU och Nato. Norge valde bara Nato. Island är med i Nato men slingrar sig mot EU. Samtidigt har Norden ekonomiskt orienterat sig mot Europa i from av olika samarbets- och frihandelsavtal.
I dag finns det, lite hårdraget, två typer av hårdnackade nordister.
Den första är vanligen kortklippt, gillar asagudar och krigiska hjältekungar. Man är nationalist och måste man nödvändigtvis samarbeta internationellt håller man sig till folk med samma blonda hår och samma rena blod i ådrorna. Den första typen av hårdnackade nordister vill ofta bygga en mur runt norden för att hålla främmande språk och kulturer utanför.
Den andra typen av tuffa nordister framhåller gärna den nordiska jämställdheten, den nordiska fredsivern, den nordiska miljömedvetenheten och den nordiska välfärdsstaten som vackra ideal hotade av en hård omvärld. Därför vill man lämna EU och bygga en mur av handelshinder runt Norden så vi kan skydda våra jordbruk, våra marknader och vår industri från globaliseringen och återupprätta ett nordiskt folkhem.
Den andra typen av nordister är mer sympatisk än den första, även om deras mål ibland är orealistiska. Globaliseringen är en pågående och ostoppbar process medan EU på gott och ont är arenan för gränsöverskridande samhällsförändring och politik i Europa. Norden och det nordiska samarbetet har mindre betydelse, i synnerhet för de fyra stora nordiska länderna.
Ändå har drömmen om Norden inte dött ut, utan tvärtom fått en renässans. Det nordiska samarbetet har ofta karaktären av ett grillfest med goda grannar, men visst verkar ledande politiker i Norden tillmäta det en allt större betydelse. För Island och de självstyrda regionerna har det nordiska samarbetet varit viktigt av andra orsaker – det ger en möjlighet att bli tagen allvar i en internationell kontext. Det är heller ingen hemlighet att Norden är ett språkligt andningshål för finlandssvenskar och ålänningar.
Inför nordiska rådets session i oktober förra hösten skrev debattören Gunnar Wetterberg en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter. Han vill se ett enat Norden – på sikt en sorts förbundsstat – som gör åtta små länder och autonomier till en internationell aktör i klass med Spanien eller Kanada. Ungefär så stor skulle nämligen Nordens ekonomi vara sammantaget. Det skulle ge oss tyngd i internationella sammanhang och inom EU.
De nordiska ländernas kulturella, ekonomiska och historiska likheter kunde göra ett närmande tämligen lätt, menar Wetterberg.
På det stora hela är ett fördjupat nordiskt samarbete något gott. Tillsammans väger vår röst tyngre ute i världen. Vi har också all anledning att bevara de mjuka värden vi uppfattar som nordiska.
Det vi inte skall göra är att sätta oss i ett hörn och tjura. Ett djupare nordiskt samarbete kan inte motiveras av den kulturella isolering som rasisterna vill se och inte av den ekonomiska isolering som folkhemsnostalgikerna längtar efter.
Vi nordbor kan ibland uppfattas som lite introverta, men Norden skall vara utåtvänd, öppen och välkomnande.
