DELA
© Nya Åland

Noggrannare kontroll av skoteråkningen behövs

Rattfylla är vanligaste brottsrubriceringen på Åland, och många tar skotern i stället för bilen när de druckit för att minska risken att åka fast.
Fordon har alltid varit en bov när vi talar om dödsfall, speciellt bland oss män. Man tror att vi klarar mer än vi faktiskt gör så fort man sätter sig bakom ratten eller styret. I värsta fall dessutom stärkt av en grogg eller två.
Var femte dag i snitt åker en ålänning fast för rattfylla, över hälften av dem har dessutom druckit så mycket att det betecknas som grov rattfylla i lagens mening. Gissningsvis är den verkliga siffran fulla förare mångdubbelt högre än de som fastnar i blåskontroller eller inte klarar av att hålla sina fordon på vägen och på så sätt åker dit.
Hur kommer det sig att det är på det sättet? Inte är väl någon så korkad att han (det är nästan alltid en man) faktiskt tror att han är en pålitlig, skicklig förare trots intaget före avfärd? Eller är det snarare så att det handlar om en manlighetsgrej, en riktig karl ska klara av att köra trots en stänkare eller två innanför västen?
I samhället är rattfylla ett av de mer avskydda brotten. Ett rattfyllo som kör på någon döms ofta lika hårt som en mördare i allmänhetens ögon. Ändå chansar många. ”Det går nog bra, jag känner mig ju helt okej”.

Dålig attityd i användning av bilar och andra fordon kostar många, många människoliv varje år. Ta en titt på vägen när du åker hem i eftermiddag, du kommer att hitta någon som gör sina omkörningar utan tanke på att andra måste rädda situationen. Eller någon som aldrig skulle komma på tanken att deras dåligt underhållna halvljus kan blända dig. Eller någon som vägrar hålla avstånd trots att temperaturen pendlar kring noll och vägen är hal.
När alkohol dessutom trubbar av omdömet blir förare ofta odödlig i sina egna ögon, och omtanken om att andra kan drabbas försvinner.
Senast i helgen såg vi vad alkoholintag och taskigt omdöme kan göra när vi sätter oss i eller på ett fordon. Kanske hade inte de två männen på skotern valt att åka under Färjsundsbron om föraren varit nykter. Kanske hade de varit mer aktsamma på hur de agerade om de haft mer respekt för omgivningarna.

När det gäller biltrafik har samhället förhållandevis goda förutsättningar att kontrollera förares beteende. När det gäller snöskoteråkning är det inte lika bra ställt, det är svårt att mäta hastighet och kontrollera nykterhet när skotern kan framföras nästan var som helst. Varje år dör 10–20 personer i Finland i skoterolyckor. Till skillnad får bilolyckor är det inte unga glopar som är mest representerade i statistiken enligt Trafikskyddet, utan erfarna förare med minst 10 års erfarenhet.
De allra flesta skoterförare, precis som bilförare, anpassar hastighet och risktagande efter omständigheterna. Men många gör det inte utan litar på sina kunskaper. När det gäller skotrar kan man också lugna sig med att det inte är lika stor risk att åka fast i en kontroll, vilket gör att många chansar både med hastighet och onykterhet. Resultatet känner vi som sagt.

Landskapsregeringen gör för närvarande en översyn av körkortsreglerna, och kommer nu att fundera över om tillståndet för att köra skoter – det krävs ett traktorkort – ska ses över. Låt oss hoppas att så sker, och att polisen ges möjligheter att övervaka skoteråkandet mer noggrant. Dessutom är det av största vikt att polisens arbete med att skapa bättre attityder i trafiken, från barnåren och uppåt, får fortsätta.
Det är alldeles uppenbart att det behövs.

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax