DELA
© Nya Åland

Nödvändigt att förhålla sig kritisk till hjältefigurer

Människor tycks ha ett omättligt behov av hjältefigurer i opposition mot överheten. Detta begär medför emellertid risker.
De som iklär sig rollen som företrädare för den goda kampen får inte undslippa granskning och kritik.

Wikileaks grundare Julian Assange är tillbaka i rätten – nu i High Court, brittiska motsvarigheten till hovrätten. Det ska avgöras om han får överlämnas till Sverige, där han är misstänkt för våldtäkt av en kvinna och sexuellt tvång och sexuellt ofredande av en annan.

När Wikileaks började släppa känslig information om USA:s krigföring och ambassaders korrespondens blev Assange snabbt en världskändis. Trots att organisationen är betydligt större än dess ledare – och trots att läckorna väcker en uppsjö av viktiga och relevanta frågor om allt från informationsfrihet till förhållandet i en demokrati mellan folket och makten – kom Assange själv i stor utsträckning att bli huvudpersonen i dramat. Delvis eftersom det följde mediernas logik med en David som slåss mot Goliat. Men det tycks också finnas ett sug hos människor för den här typen av hjältefigurer.

Som alltid när någon blir företrädare för ”den goda kampen” faller det sig naturligt att den personen måste vara någorlunda god själv. Detta märktes inte minst när Assange fann sig anklagad för våldtäkt i samband med ett besök i Sverige i augusti förra året. Eftersom det inte passade in i den hjälteprofil Assange vid det här laget fått utgick många ifrån att han måste vara oskyldig. Kvinnorna som anmält honom hängdes ut som lögnare på nätet med bilder och personuppgifter. Vissa pratade om en konspiration, ledd av CIA i maskopi med kvinnornas advokat Claes Borgström och svenska radikalfeminister, med syftet att få Assange överlämnad till USA. Man greppade efter alla möjliga och omöjliga förklaringar, eftersom man inte ville acceptera att anklagelserna kunde vara riktiga.

Frågan om Assanges skuld är naturligtvis inget man kan uttala sig om – det är upp till Sveriges domstolar att avgöra. Men våldtäktsanklagelserna är inte det enda som smutsat ner Wikileaksgrundarens hjältefigur. Organisationens kontaktperson i Ryssland, Israel Shamir, är känd för sina judefientliga uttalanden och för att ha förnekat förintelsen. Tidigare i vår påstod redaktören för engelska tidningen Private eye att Assange anklagat honom och journalister på The Guardian för att ingå i en judisk konspiration.

Problemet med personkulten kring Assange är att hans personliga skandaler skadar hela Wikileaks – en organisation som byggs upp av aktivister världen över som ingalunda behöver dela Assanges världsbild eller värderingar. I ett initialt stadie kan det visserligen vara viktigt med en föregångare, någon som vågar ta plats och bereda marken, men för att åstadkomma långsiktig förändring krävs en bredare bas än så.

Enskilda kämpar och hjältefigurer av det här slaget har alltid fascinerat, men kanske ännu mera nu när storpolitiken är allestädes närvarande och den enskilda människan upplevs som obetydlig i utvecklingen. Men påståendena om Assanges anti-semitiska kopplingar och reaktionerna på våldtäktsanklagelserna visar att det är viktigt att alltid vidhålla ett visst mått av skepsis inför världsförbättrare.

Individer kan förstås vara både intressanta och djupt fascinerande, men när det övergår i idoldyrkan och en person hyllas unisont av så gott som alla i omgivningen sätts ens kritiska tänkande på prov. Det handlar inte om att betrakta världen med paranoid misstänksamhet, men om att ha förmågan att förhålla sig kritiskt även till de man upplever står på ens egen sida. I en essä om Mohandas K. Ghandi skriver George Orwell att ”helgon alltid bör antas vara skyldiga tills de bevisats oskyldiga”. Vi har nämligen litet för lätt att bara se det vi vill se.

Axel Kronholm