DELA
© Nya Åland

Näthatarna är vår tids dinosaurier

Självklart får man inte hota någon annan till livet. Självklart ska man inte kalla andra människor fula ord, beskriva hur man ska göra dem illa på olika intrikata sätt eller berätta att man vet var de bor och var deras barn går i skolan och hur mattan i deras hus ser ut.
De som inte visste det förut vet efter SVTs Uppdrag Granskning förra veckan att kvinnor, och i mindre grad män, utsätts för denna behandling varje dag på nätet.
Alltid anonymt, alltid med en självgod, självrättfärdigande ton, aldrig med beredskapen eller viljan att ta en öppen debatt.

Det som är så intressant med näthatandet, oavsett att det är så väldigt obehagligt att bli utsatt för det (jo, självklart förekommer det på Åland, självklart enligt samma mönster och självklart mera riktat mot kvinnor i offentliga roller än mot män), är att perspektivet alltid är underifrån.

De som näthatar upplever sig själva missförstådda, utsatta, under hot och övermannade av en växande, politiskt korrekt kvinnodominans, en dominans som inte får kritiseras öppet, och som i allt väsentligt bara kan bemötas med sexistiskt färgat förakt.

Siffror och fakta tycks inte spela någon roll. Kvinnor är ju de facto fortfarande mer maktlösa, lägre avlönade och mer utestängda än män. Kvinnor har lägre pensioner, får sämre vård, och är i mindre grad representerade i politiska och ekonomiska sammanhang.
Ändå är upplevelsen hos näthatarna att kvinnorna tagit över, feministerna, manshatarna, de könskodade makthavarna.
Varför är det så?

Enligt forskningen händer detta när en tidigare manligt dominerad sfär befolkas av ungefär en tredjedel kvinnor. Inte hälften, en tredjedel. Då uppkommer känslan av hot och maktövertagande. Då upplever även kvinnor att det är bara kärringar överallt.
Så ovana är vi, fortfarande, med att kvinnor ska vara annat än undantaget, det symboliska beviset på att vi nog är väldigt jämnställda ändå.

Eftersom det i dag är fler flickor som studerar längre, fler kvinnor som arbetar sig upp i hierarkierna mot toppositionerna, och fler mammor, makar, föräldrar och män som ställer krav på ett samhälle som ska ta hänsyn till två kön och otaliga variationer på det, så kommer det att bli bara värre med den saken.

Ur det perspektivet kanske man kan säga att de kvinnofientliga näthatarna har rätt. De är dinosaurier, på väg ut i marginalen med sin vägran att acceptera kvinnor vid sin sida snarare än tysta ett steg bakom.
Frågan blir då inte: Hur ska vi tysta dem, utan: Hur ska vi svara.
Den som vet av erfarenhet hur det är att bli näthatad vet hur obehagligt det är, hur rädd man kan bli och hur ensamt det känns att bli sedd av människor som bara vill en illa utan att veta vem man egentligen är, bortom den bild de själva målat upp, men ändå.
Hur möter vi den rädsla och den okunskap som ligger i botten? Hur inkluderar vi näthatarna i den förändring som är ofrånkomlig.

För en journalist med yttrandefriheten som demokratins klart skinande fyrbåk, är svaret inte att förbjuda och tysta ner, svaret är att svara.
Det är inte lätt, det är rentav lite löjligt, men ändå:
”Kära näthatare. Du behöver inte vara rädd. Allt förändras, men det kan du också göra.
Och jag är inte ful. Det finns människor som tycker om mig.”

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax