DELA
© Nya Åland

När terrorn vinner

Så kunde Bostonpolisen och FBI till slut gripa också den andre av de misstänkta bombmännen från Boston Maraton. Staden kan återvända till lugn och trygghet.
Men frågorna består. Varför? Och kanske allra mest: hur långt ska vi gå för att skydda oss?
Efter varje uppmärksammat terrordåd i väst (de i öst har vi en förmåga att förtränga eller bara som hastigast notera) börjar debatten om hur kontrollerande samhället ska vara för att skydda folk, politiker och viktiga samhällsfunktioner.
Redan timmarna efter att den 19-årige bombmisstänkte mannen kunde gripas i en båt på en bakgård utanför Boston började det spekuleras i om han kunde lagföras under den anklagelsepunkt som George W Bush ofta använde för att hålla misstänkta terrorister undan vanliga juridiska rättigheter, nämligen att kategorisera dem som ”fientligt stridande”.
I skrivande stund ser det ut som att det kan bli svårt för FBI att göra detta eftersom den misstänkte är amerikansk medborgare och därmed svår att kategorisera som fientligt stridande. Men i ivern över att kunna döma 19-åringen till döden ropar mången amerikansk politiker ändå efter just detta.

Allt för ofta har terrorn vunnit. Inte så att den vinner genom antalet döda eller att den faktiskt förändrar maktförhållandena i världen.
Den vinner genom att vi för varje terrorattack blir lite mer villiga att släppa på våra friheter för att skydda just den. En paradox av bibliska mått.
Efter 11 september kunde W Bush genomföra den största inskränkningen av den personliga integriteten i demokratins historia utan några märkbara protester. Snart följde resten av västvärlden efter. Skor skulle tas av på flygplatser runt om planeten, telefonsamtal får avlyssnas utan misstanke om brott och datatrafik kan spejas på.
Den frihet vi demokrater vill försvara till varje pris blev plötsligt mycket mindre. Och det var vi som tog bort den.

Även här på Åland har friheter inskränkts. Kameraövervakning blir allt mer utbredd, våra samtal avlyssnas och i landskapsborgen är dörrarna stängda.
Tidningen Ålands chefredaktör Niklas Lampi nekades i veckan att skicka en fotograf till mötet i regeringskorridoren där partiföreträdare skulle avgöra Barbro Sundbacks framtid som ordförande för ÅHS. Lampi skickade ändå dit sin fotograf, men denne möttes av de stängda korridorsdörrar som numera är modellen i självstyrelsegården efter ombyggnaden. Mindre spring och större säkerhet är motivet.

Det svåra med att försvara demokratin och vår frihet är just att vi måste ge upp en del av den för att försvara resten. Men var går gränsen? När blir det så lite friheter kvar att den inte längre är värd att försvara, när har vi blivit en polisstat?
Knappast vid stängda dörrar till självstyrelsegården, knappast heller vid tuffa kontroller på flygplatsen.
Gränsen kan snarare dras i våra egna medvetanden. När vi gladeligen släpper iväg den ena rättigheten efter den andra utan att blinka, utan att tänka efter och utan att reflektera över att vi inte längre har det öppna samhälle vi tidigare haft, då har vi förlorat.
Då har vi själva givit terrorister och antidemokrater just det de önskat med sina attacker.
En stängd värld, en kontrollerande värld.
En värld på väg bort från demokrati.

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax