DELA
© Nya Åland

När ska vi börja utkräva ansvar?

Pengar rullar, beräkningar blir fel, tidsplaner far åt fanders.
Men konsekvenserna uteblir.
I Årskrönikan från Rapport i SVT tittade redaktionen tillbaka på det nyss hädangångna 2014. Ett av ämnena som flimrade förbi i paraden av nyheter som rapporterats under året handlade om järnvägsnätet. I Riksdagen är politiker från höger till vänster överens om att järnvägen är bra, att den ger mindre utsläpp men också om att nätet behöver rustas.
Så man beställde underlag för hur mycket det skulle kosta av Transportstyrelsen. Riksdag och regering fick sin rapport och pengar började anslås.
Då var det någon person som började fundera. Ser det inte ut att bli väl billigt? Har vi glömt något. Jodå, man hade glömt att ta med byte av alla ledningar i norra Sverige. En felberäkning på runt 20 miljarder kronor. Miljarder.
Vad hände? Inte mycket. Generaldirektören sa ”ojdå”, och lovade att rätta till det hela. Sedan gick livet vidare. Trots att landets högsta beslutande organ och landets regering redan hade fattat beslut på så grovt felaktiga grunder att man kan ifrågasätta statsbudgeten och landets miljö- och infrastrukturmål.

När blev det så här? När slutade vi att utkräva ansvar inom den offentliga verksamheten?

Här på Åland finns två färska exempel på fiaskon som inte verkar sluta med något ansvarsutkrävande.
Det första, som de flesta av oss drabbades direkt drabbades av, var haveriet under ö-driften för några veckor sedan. Vem som helst med en stöpsel och en kontakt kan inse att Åland inte klarar av att försörja sig självt vid ett energikrisläge. Det var turbiner som inte klarade det de borde göra, det var dieselaggregat som inte klarade av ett strömavbrott trots att de är till för att backa upp systemet just vid strömavbrott.
Och det var många förklaringar.
Men var det någon politiker som utkrävde ansvar av de ansvariga för de olika samhällsägda och mycket samhällsviktiga bolagen?
Nej, i stället blev det floskler om att se allvarligt på läget, att lära av detta, att göra det bättre i framtiden.

Nästa område där skattepengar flyger fritt och tidsplaner går åt skogen är Ålands museum. Det stängde i mars 2013 för ombyggnad, och skulle stå klart i höstas. Nu hoppas man att portarna för det renoverade hemmet för det främsta inom åländskt kulturarv ska slås upp hösten 2016.
Och ja, det har blivit rejält mycket dyrare också.
Kulturminister Johan Ehn förklarar det hela i en tråd på Facebook med att projektledningen varit tudelad mellan museibyrån och och byggnadsbyrån. Ehn tar också gentilt på sig det politiska ansvaret för förseningen och fördyrningen.
Ehn menar att information har haft svårt att flytta sig mellan de två byråerna, och det är grunden till fiaskot. Nu utreds det hela av en tredje regeringspart, finansavdelningens controller, som ska komma med sitt utlåtande om pengarullningen vad det lider.
Vågor vi tro att det då kommer att utkrävas ansvar?

För att vara tydlig: det handlar inte om att någon ska hängas. Men om inte ansvar utkrävs för misslyckanden, är risken överhängande att respekten för ägarnas – i de här fallen skattebetalarnas – pengar att urholkas. Om fiaskon hela tiden slutar med en axelryckning och ett ”vi gör det väl bättre nästa gång”, kommer fler misslyckanden att begås.
Om det inte är projektledaren som bär ansvar, inte heller avdelningschef, byråchef eller förvaltningschef – ja då hamnar till slut skulden på ministerbordet. På infrastrukturministrarna i Sverige (för järnvägsslarvet) och på Åland (för elschabblet), och på kulturministerns bord (för museihaveriet som han själv dessutom tar på sig ansvaret för).

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax