DELA

När ondskan kommer oss nära

Den 22 juli är ett datum som hädanefter kommer att följa oss nordbor.
Det var då en av världens mest öppna, toleranta och sekulariserade demokratier fläckades av blod från två hänsynslösa terrordåd.
Det är svårt att låta bli att fundera över vad 32-årige Anders Behring Breivik tänkte när han öppnade eld mot ungdomarna på Utøya. Enligt vittnesuppgifter från dem som deltog i Arbetarpartiets ungdomsförbunds sommarläger agerade han med ett kyligt lugn och uträttade det han skulle tills han lät sig omhändertas av polisen.
Många har redan påpekat det svårgripbara i att terrordåd av den här omfattningen och grymheten kan ske här, i vad vi ser som ett tryggt och fredligt hörn av världen.
Insikten att vi inget kan göra – att ingen förvarning gavs för bomberna i Oslo och att ungdomarna på lägret var hjälplösa – är kanske det som gör allt så otäckt.

Den israeliske författaren Amos Oz skriver om fanatism att “det inom varje samhälle bara är de sansade som är i stånd att tygla fundamentalisterna.” Frågan är bara vad mer de sansade kan göra? Låt oss komma ihåg att Breivik agerade i ett av världens mest sansade länder: en liten, öppen, demokratisk nation med en politik som präglas av pragmatism och solidaritet.
Den högst mänskliga reaktionen är att känna hämndlystnad. Vi har inte lust att vända andra kinden till och vara civiliserade när någon gör så här mot oss. Men när klumpen i halsen trängts tillbaka inser man att alla alternativ är otänkbara. Vi har inget val förutom mer humanism och tolerans, som norska statsministern Jens Stoltenberg klargjorde på en presskonferens efter det inträffade.

Många förbryllar sig över att något sånt här kan inträffa i vår trygga Nord. Men det inträffar här, liksom på andra ställen. Här i Finland har vi fått bevittna grymma skolskjutningar och i Stockholm höll julhandeln på att förvandlas till ett blodbad när en terrorist sprängde sig själv i bitar.
Naturligtvis söker vi förklaringar, men de behöver inte finnas. Det är dess irrationalitet som gör terrorn så skrämmande.
Det fria och öppna samhället är oundvikligen sårbart för den här typen av attacker. Statsministrar och andra nyckelpersoner kan vi skydda med livvakter, men vi har inga barriärer till våra skolor eller ungdomsläger. Och vi skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Det är helt enkelt en risk vi måste vara beredda att ta; priset vi betalar för att leva i ett fritt och öppet samhälle.

I denna tragedi har Norge visat sig från sin allra bästa sida – vi kan vara stolta över våra nordiska vänner. Statsminister Jens Stoltenberg har imponerat, inte bara som en trygg och lugn ledare utan också som medmänniska: berörd och allvarsam i mötet med medier och anhöriga.
Ännu klingar hans ord: ”Ingen ska bomba oss till tystnad, ingen ska skjuta oss till tystnad, ingen ska skrämma oss från att vara Norge.”
I det här läget vill man gärna peka ut skyldiga. Inledningsvis trodde många att islamister låg bakom bombdådet. Tabloidblaskan The Sun kallade det hela förhastat för en “Al Qaeda-massaker” och “Norges 9/11”. När det nu framkommit att mannen är norsk och högerextremist riktas istället blickarna mot nationalistiska partier och organisationer.

Ingen människa är en ö. Naturligtvis hade Breiviks omgivning en påverkan på honom. Om man är benägen till masslakt av oskyldiga och söker sig till folk som delar ens hat tappar man det dämpande inflytande som ett normalt umgänge annars har. De grupperingar som tillsammans med Breivik odlat ett hat mot det öppna och toleranta samhälle som Norge är har mycket att begrunda. Men Marie Demker, professor i statsvetenskap, kanske ändå har rätt när hon på twitter menar att ansvaret för tragedin i första hand skall sökas i en enskild människas agerande.
– Fördelandet av kollektiv skuld riskerar bara att skapa låsningar som kommer i vägen för en politisk förståelse, säger hon.

Vi får inte gå händelserna i förväg. Låt oss lämna det oansvariga och vildvuxna spekulerandet om motiv och eventuella medbrottslingar till proffstyckarna i tv-sofforna.
Det vi kan göra nu är att hedra minnet av de ungdomar som mördades på Utøya, och se till att deras engagemang för frihet, solidaritet, öppenhet och tolerans inte var förgäves.

Axel Kronholm


 

“Til ungdommen”

Kringsatt av Fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm –
vi deg til strid!

Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?

Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.

For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må – men:
øk det og styrk det!

De första stroferna ur en dikt av Nordahl Grieg som fanns uppsatt på ungdomslägret på Utøya. Den handlar om tron på livet och människovärdet.