DELA
© Nya Åland

När offret tvingas sälja sig, vad blir köparen då?

Att köpa sex av en frisk, balanserad och fullt införstådd människa är en sak – där kanske man kan diskutera vad som är moraliskt rätt och fel. Det finns däremot ingen tvekan mellan rätt och fel när det gäller att utnyttja mentalt instabila missbrukare som säljer sina kroppar för nästa dos heroin.
Naturligtvis har Efterlyst Special redan sänts. Förmodligen förhandlas det på någon annan plats långt, långt härifrån om filmrättigheterna för en film baserad på händelserna i Ipswich just nu. Förmodligen hade det blivit ännu bättre om mördaren aldrig gripits, för då fanns ju alla möjligheter att hålla intresset vid liv med spekulationer om kungliga kopplingar, kändisar eller rentav korruption inom någon statlig spionorganisation.
Sådan är vår fascination för den mörka sidan av det mänskliga psyket att vi med skräckblandad förtjusning vill veta så mycket som möjligt om vad som hänt, när det hänt, var det hänt och varför. Tio kvinnor mördade i Ipswich, polisen söker sexuellt perverterad skotte, inga spår, mördaren kanske flytt utomlands…
Det låter som inledningen till en spännande thriller med någon snygg Brad Pitt eller Matt Damon i huvudrollen.
I filmen (tro mig, den kommer) blir de prostituerade som mördas mest utfyllnad, mest incitament för att få storyn att lyfta, för det som är verkligt intressant är ju inte de stackars heroinberoende och alkoholiserade vraken till kvinnor, utan mördaren vars sjuka själ vi är så fascinerade av. Mycket talar för att det är så i verkligheten också.

Låt oss backa bandet. Vad gjorde tjejerna där, på gatan? Varför utsatte de sig för en sådan fara, också när de visste att en seriemördare går lös?
Svaret är enkelt. De hade inget val. Det fanns inget annat. Enligt tidningen The Independent är 98 % av de gatuprostituerade i området beroende av heroin eller andra droger. De har ofta mentala problem och underhåller ofta även en partners missbruk genom sina intjänade pengar. Inte ens de mer etablerade och säkrare bordellerna, den ”finare” prostitutionen, är intresserad av tjejerna på gatan. De är för instabila och trasiga, för märkta av sitt missbruk, för opålitliga.

Olika förslag har getts på hur tillvaron kunde göras något drägligare för dessa kvinnor, som visserligen bär ett eget ansvar för sin tillvaro, men som också sitter fast i en beroendesjukdom som är oerhört svår att tillfriskna ifrån.
Man har i flera storstäder diskuterat möjligheten att inrätta ”säkra” polisövervakade zoner för legaliserad gatuprostitution, liknande de områden som inrättades i Tyskland inför fotbolls-VM.

Detta är i grunden absurt. Vill man se till att tjejerna mår bättre och är säkrare ska man säkra tillgången på heroin, rent och gratis. Det är förfärligt och hemskt, men är det faktiskt värre än att ordningsmakten övervakar när kvinnor säljer sina kroppar till män för att få råd att köpa heroin på gatan?
Argumenten för en legaliserad prostitution har länge, länge varit att den ju förekommer ändå, att det är bättre att hanteringen sker öppet och i någon mån kontrollerat än att flickorna ska smyga och gömma sig och därigenom blir ännu mer oskyddade. Det finns alltså ingen möjlighet att ifrågasätta köpandet, att tro att det går att förändra ett beteendemönster där män anser det rätt att köpa sex av kvinnor.
Jag kan tänka mig ett antal scenarier där sexhandel kan vara ett rollspel, där det till och med kan vara försvarbart. När det gäller gatuprostitutionen i, säg Ipswich, finns absolut inga förmildrande omständigheter.

Det är för mig närapå obegripligt, men det finns alltså män som anser det rimligt och rätt att för en summa pengar ligga med en heroinberoende, psykiskt sjuk kvinna i en bil eller på en bakgård, och dessutom kalla det sex. Är det inte där problemet ligger? I den attityden till levande människor som råkat i olycka?
Prostitutionen är en skam för vårt moderna samhälle, men det är inte kvinnornas skam utan de köpande männens. Så är det.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax