DELA
Foto: Sten-Anders FellmanUPPIFRÅN OCH NERÅT. Hbl-redaktören Pia Ingströms bild av Åland präglas av den höga höjd varifrån hon blickar.

När Jante-lagen styr är de små alltid löjliga

Ja se, de där ålänningarna, de är för festliga.
Inte nöjer de sig med att bli sedda.

Inte sitter de tysta i klassen.

Inte låter de sig definieras av andra.

Och, anfäkta och förbanna, inte låter de ens Litteraturen vara upphöjt fin, utan kräver att få vara med och leka även när priser delas ut.

Pia Ingström presenterade i fredagens Hbl ett aktstycke som i sitt förlöjligande och förminskande av den åländska nomineringen av Karin Erlandssons ”Minkriket” till Nordiska rådets litteraturpris faktiskt är rätt underhållande.

Borta är minnet av allt jamande om hur den finlandssvenska litteraturen glöms bort i Sverige, och hur finlandssvenskarna någon gång borde upplyftas till en stol i Svenska akademien. Borta är vetskapen om hur det är att vara liten i stora sammanhang, och helt bortblåst är vetskapen om att Åland är ett självstyrt område, vilket till exempel Österbotten inte är, och att självstyrda områden i nordiska sammanhang har en särskild status, om än begränsad.

Det intressanta är kanske inte Ingströms Ålands-diss i sig, utan att hon såg sig tvungen att så vällustigt göra narr av den åländska självhävdelsen. Det är verkligen en tagg i tassen, en sten i skon att Åland frankt och fräckt kommer och tar för sig, och i gammal god Jante-anda ska sådana ansatser drämmas ner.

Med Ingströms logik, att man inte ska göra sig högre anspråk än vad som passande är, står den finlandssvenska representationen till priset på en ranglig grund. Vad, annat än storsinthet från finsk sida, motiverar då att den pyttelilla minoriteten finlandssvenskar ska ha ett verk med i tävlan och den stora majoriteten finnar detsamma?

Ingström lyfter fram de övriga självstyrda områdena som ett föredöme, som nominerar verk bara de år man anser sig ha något att komma med. Verkligen. Undra på att hon tycker att ålänningarna är löjliga, när självföraktet sålunda lyfts fram som en dygd, medan det förefaller självklart att finlandssvenskarna varje år lyckas prestera ett verk av tillräcklig kvalitet.

Nu är det ju så väl ordnat att egentligen finns det ingen anledning att snåla. Det utses en vinnare, de övriga nominerade får ett visst mått av uppmärksamhet som det inte finns någon anledning att missunna dem, och jorden snurrar vidare runt sin axel.

I Nya Åland gisslar vi glatt både åländskheten och den tillhörande mikronationalismen, ibland så att det svider i skinnet, men det är oss själva vi tuktar.

I Pia Ingströms värld ska andra veta sin plats och inte förhäva sig. Hennes kritik kommer från en inbillad maktposition, och det värsta som kan hända är att, gud sig bevare, alla självstyrda områden skulle hålla på och nominera hela tiden, och att den glada åländska anarkin skulle sprida sig.

Usch ja. Tur att hon sa ifrån.

Tur att man bor på Åland, och högaktningsfull kan strunta i det.