När de folkvalda blir demokratins fiender
Hoten mot demokratin kommer från många håll – ibland till och med från politikerna själva
Finansminister Alexander Stubb var den senaste i raden av politiker som – medvetet eller omedvetet – slarvade med siffror och sanning. I riksdagsdebatten kring lagen om förvaltarregister menade Stubb att 90 procent av remissinstanserna stödde lagförslaget. Sanningen var att det var precis tvärt om, knappt tio procent stödde lagen, de andra var emot.
Stubbs felaktiga siffror utlöste en mindre lavin av kritik, men redan efter ett par dagar ebbade det ut.
Dessvärre är Stubbs felaktiga siffror inte de enda som mindre nogräknade politiker slänger sig med i allt större utsträckning just nu.
I USA hoppas multimiljardären Donald Trump bli president, världens mäktigaste post. Men hans valkampanj har varit en orgie i osmakliga utspel och utslängda siffror. När han fått frågor om källor till siffrorna har han antingen inte kunnat ge ett svar, eller gått till angrepp och försökt misskreditera den som frågat.
I något fall har han till och med sett till att en frågvis journalist (tv-ankaren Jorge Ramos från Univision) helt sonika slängts ut från presskonferensen för att han hade fräckheten att ifrågasätta den store Donald.
Knappast någon har missat det beryktade flygblad som Sverigedemokraterna delat ut till flyktingar som just kommit iland efter den vådliga båtfärden över Medelhavet till de grekiska stränderna. I brevet radar Sverigedemokraterna upp en rad punkter som ska avskräcka flyktingar från att söka sig till Sverige. Problemet är bara att de flesta ”fakta” som SD plitat ned var betydligt mer SD-drömmar än verklighet i Sverige.
När Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen, Mattias Karlsson, i riksdagen ställdes till svars för lögnerna menade han att ”Vi tror att vi framöver kommer att närma oss övriga Europa i den här frågan”. Inget annat parti stöder till exempel ett förbud mot att bära burka i offentligheten.
Även på Åland har sättet att driva politik på blivit mer än lovligt suddigt. Flera lagtingsledamöter slarvar med källhänvisning för sina siffror, men priset togs i gårdagens debatt om regeringsprogrammet. Det var Åländsk demokratis Stephan Toivonen som i ett märkligt anförande lyckades med att genom en ”notis i Husis” och rykten på stan peka ut alla asylsökande som farliga. Det är i sig inte någon nyhet att Toivonen gärna pekar ut specifika grupper som ovälkomna och farliga. Däremot kan man undra varför en ledamot som kommer från ett parti med ”demokrati” i namnet så tydligt undvek att alls svara på de frågor andra ledamöter ställde till honom.
När repliker begärdes och frågor ställde till Toivonen så undvek han svar vid flera tillfällen. Man kan gissa att hans väljare gärna ser mer mod från sin representant.
Symptomatiskt nog är just sådana här tilltag, att leverera hel- eller halvlögner, rykten, basera resonemang i stora frågor på egna begränsade erfarenheter och att fly debatten typiska för populister.
När Trump inte kan svara på en journalists fråga, ser han till att journalisten blir avvisad. Sd har gjort detsamma när man stängt journalister ute från valvakor och stämmor. Och Toivonen verkar gå i samma banor. I gårdagens Nya Åland bjöd han in till ett möte där hans parti eventuellt ska bildas, men portar journalister.
Det är allvarligt för demokratin att politiker som söker makt i samhället inte kan hålla sig till sanningen. Inte kan leverera siffror som är sanna och kan granskas. Inte kan föra debatt i viktiga ärenden som bygger på annat än hörsägen och rykten och inte vill ta debatten när dessa vaga uppgifter ifrågasätts.
Och det är, faktiskt, farligt för demokratin när politiker medvetet försvårar för journalister att granska makten.
