DELA
© Nya Åland

När är reklam reklam?

När ett företag satsar pengar på att synas så brukar det kallas PR eller reklam. Och de flesta företag vill synas – i positiva sammanhang – det är bra för affärerna. Det lär de flesta av oss kunna enas om.
När Ålands radio låter företag sponsra idrottssändningar så är det inte reklam, säger redaktionschef Astrid Olhagen. Men vad är det då?
Företag betalar ju för att nämnas i Ålands radios sändningar.
– Vi gör inte reklam för några produkter. Det är ingen som konkurrerar med oss om att sända direkt, säger hon till Nya Åland.
Intressant. Kurts TV ställer upp enbart för att de åländska lyssnarna skall få följa bortamatcherna direkt. Något intresse av att sälja tv-apparater har man inte?
Olhagen säger att radion inte konkurrerar på annonsmarknaden. Som redaktionschef måste hon naturligtvis försvara sponsringen. Men tror hon själv på vad hon säger?
Att sponsring förekommer inom public servicebolagen både väster och öster om oss har hon fullständigt rätt i. Men det betyder inte nödvändigtvis att inte också de bolagen konkurrerar på den marknad, som borde vara de kommersiella mediernas.

Samtidigt blir det litet kluvet att argumentera för det ena mot det andra.
Idén med public service är att bolaget, i det här fallet Ålands radio, skall vara oberoende. Man skall kunna lita på att vare sig privata intressen eller politiker dikterar det som sänds. Inom kommersiell radio har det förekommit att man kontaktar bolag och erbjuder att göra program om dem mot en viss summa. I ett sådant fall kan lyssnarna knappast räkna med kritisk granskning.
Så hur är det då med en tidning, som säljer annonser? Kan läsarna förvänta sig en kritisk granskning av ett bolag, som är stor annonsör?
Efter 40 år som journalist på tidningssidan vågar jag säga ”ja”. Ja, om tidningen vill överleva. Om läsarna känner sig lurade så lämnar de tidningen. En oläst tidning är en död tidning.
Och då måste väl samma gälla för radion, trots sponsring?
Får man vara litet elak?
En public servicekanal, alltså en som finansieras med licenspengar, skattepengar, medieavgift, behöver inte nödvändigtvis ha väldigt många lyssnare. De som helt väljer bort radio och tv betalar ingen avgift, men hur många är det? Att man betalar sin tv-avgift behöver inte bero på att man vill ha Ålands radio. Man kanske vill ha in radio och tv från annat håll. Men pengarna går till Ålands radio!
Den som vill kan kalla det skyddad verkstad. Jag har sett det som enda möjligheten för Åland att ha en public service-kanal med kvalitet. Och vill ha det så fortsättningsvis.

Olhagen menar att företagen budgeterar separat för annonsering och för sponsring. Kanske hon vet. Och det skulle ursäkta att en av radions journalister raggar annonser, förlåt sponsring? Men att de två inte skulle ha med varann att göra är struntprat.
Och hur är det med intresset för sponsringen. Får alla vara med och bjuda, eller är det bara vissa som inbjuds?

Olhagen har rätt. Public servicebolagen plockar sponsorpengar inte bara på Åland. De är ute och konkurrerar på annonsmarknaden. Att det är så måste inte betyda att inget kan göras åt saken.
Olhagen behöver sponsorpengar för att kunna skicka sportreportrar utanför Åland.
Som bäst har Nya Åland och Åland24, tidningen Åland och Ålands radio folk på plats i Bermuda för att följa Ö-spelen. Det är inga småsummor det handlar om. Strax före var de åländska medierna på plats i Baku. Och i Visby på Almedalsveckan.
Stefan Norrgrann på Åland24 tycker medierna skulle samarbeta istället för att stå sida vid sida och göra samma saker. Vill man dra litet hemåt så kan man konstaterar att Åland24-teamet i Bermuda fixar både tidning, radio och tv, så det skulle inte behövas fler på plats. Om det inte vore för att folk måste få sova ibland. I rättvisans namn måste sägas att det också på radion finns folk som klarar både tidning och tv.
Så möjligheten att samarbeta finns rent tekniskt. Finns viljan? Är det bra med tanke på konkurrensen?
Med tanke på hur liten den åländska marknaden är så finns det all anledning att låta samarbetstanken gro. Det kanske inte blir något, det kanske inte går att komma överens. Men att inte ens försöka verkar onödigt slösaktigt.

Harriet Tuominen