DELA
© Nya Åland

När är demokratin demokratisk på riktigt?

Vi har ett riksdagsval på kommande och partierna har svårt att visa ens en gnutta entusiasm. Alla litet mer namnkunniga politiker väljer att stanna hemma. Kanske för att inte avslöja sig som rätt lokala och inte så pålästa i större sammanhang. Eller..?
Eller så är det som lantrådet Roger Nordlund (c) har antytt att tidtabellen passar illa. Just nu siktar ordförandena för de tre stora partierna; han själv, liberalernas Viveka Eriksson och socialdemokraternas Barbro Sundback på lantrådsposten om ett år. Då passar det illa att sitta i riksdagen.
I valet för fyra år sedan ställde centern, liberalerna och socialdemokraterna upp med var sin lista med fyra kandidater och de frisinnade och obundna hade två kandidater var på en gemensam lista. Nu är det svårt att få ihop ett namn var för de borgerliga partierna på en lista. Och socialdemokraterna överväger att stå på sidan om. Enligt Sundback uppfattar folk inte valet som demokratiskt. Det skulle vara bättre med majoritetsval.

Barbro Sundback är den politiker som under åren har visat förmåga att resonera analytiskt och att inte låta sig dras med i populistiska utspel. Det kan politiker i olika läger vittna om även om de inte delar hennes åsikter. Därför är det befogat att fråga vad som har hänt. Vill hon ändra systemet för att ge sitt eget parti ett bättre utgångsläge.
Valet till riksdagen uppfattas alltså inte som demokratiskt för att det inte automatiskt är den som får mest röster som blir vald. Fast hittills har det ju varit så.
Samma invändning har år efter år riktats mot lagtingsvalet av människor som inte har analyserat politikens väsen på det sätt som Sundback brukar göra. Någon med färre röster väljs in medan någon med fler röster stannar utanför.
Om valet skulle stå mellan några starka män med mycket pengar och ett enormt ego så skulle det se ut precis så som Sundback anser att folket vill ha det. Den som lovar mest, som talar bäst och som ser bra ut (?) får de flesta rösterna. (Men inte ens i USA är det alltid den som får mest röster som vinner.)

Men nu har vi ett system där olika intressegrupper talar för det de anser att är bäst. Vi kallar dem partier, men vad det handlar om är intresseföreningar. Människor med liknande intressen går ihop i föreningar. En del gillar jakt, andra att bli rika medan en grupp helst sitter och mediterar utan bli störd av vattenskotrar.
I val samlar man kandidater från respektive förening på var sin lista. Alla vet att oberoende av vem på listan som blir vald så handlar det om samma sak; främja jakt, främja den egna plånboken eller främja tyst meditation. Alltså är det rösterna på listan som räknas, för de som röstar på en viss lista vill alla samma sak. Men alla kan inte väljas in, så då tar man dem på listan som har fått flest personliga röster. Och då kan det gå så att någon med många personliga röster på en lista med få röster totalt blir omsprungen av någon med inte så många röster på en populär lista.
Är det odemokratiskt? Har folkets röst inte blivit hörd?
Tycker Barbro Sundback verkligen det?
Om 3.500 ålänningar röstar på socialdemokraterna och Barbro Sundback får 1.200 av rösterna, medan 1.352 ålänningar röstar på Ålands framtid och Anders Eriksson får 1.300 av rösterna. Är det då Anders Eriksson som Barbro Sundback och Ålands folk vill se i riksdagen?

Sundback säger att i riksdagsvalet, när man väljer bara en som skall företräda hela Åland, då behövs ett annat system, majoritetsval av något slag.
Visst kan man tänka sig ett val i två omgångar, som presidentvalet, där de två som får mest röster går vidare. Då kan man vara säker på att den som vinner har över hälften av rösterna bakom sig.
Men är det värt att satsa så mycket på ett val, som partierna själva är totalt ointresserade av?

HARRIET TUOMINEN
harriet.tuominen@nyan.ax