DELA
© Nya Åland

När alla är fattiga kan också en fattig vara rik?

Är vi, eller grupper av medborgare, fattigare nu än för 20 år sedan?
Eller är det tvärtom, att folk har fått det bättre? Har de litet kärvare tiderna jämnat ut inkomsterna så att de relativt fattiga har blivit färre?
Riksdagen debatterade fattigdom i veckan. Och även om förhållandena på Åland inte i alla avseenden kan jämföras med dem i riket så brukar de som har det dåligt här inte ha det så mycket bättre än de som har det dåligt där.

Det blev något av ett chockartat uppvaknande när Ålands statistik- och utredningsbyrå för drygt 2 år sedan kom med sin fattigdomsutredning. 13 procent av hushållen på Åland låg under den relativa fattigdomsgränsen, som då var 11.000 euro per år och hushåll.
Diskussionen var livlig, saker skulle åtgärdas, men så småningom drunknade upprördheten i svallvågorna från finanskrisen. Så värst mycket har inte hörts efter det.
Nu är det istället högre avgifter på gång, avgifter som drabbar också dem som har det knappt. Det blir dyrare att gå till läkare. Medicinerna som ersätts blir färre eller ersättningarna lägre. Den som har det knappt kanske väljer att inte gå till läkare, inte köpa ut medicin för att pengarna helt enkelt inte räcker till.
Att detta drabbar allt fler vittnade en socialarbetare i Helsingfors om i riksnyheterna för någon dag sedan. Så vad är det som har hänt?

I interpellationsdebatten i riksdagen om fattigdom presenterade oppositionen en del siffror, i det här fallet vänsterförbundets Annika Lapintie:
Grunddagpenningen för arbetslösa ligger 37 procent under nivån 1994. Barnbidraget för det första barnet släpar efter med 73 procent, studiepenningen med 60 procent, utkomststödets grunddel med 44 procent och den fulla folkpensionen med nästan 30 procent.
Det här är bidrag som i stort gäller också på Åland.
1994 skulle landet ta sig ur den förra djupa lågkonjunkturen. Ekonomin skulle saneras, vilket till en del gjordes genom att ta bort förmåner. Tillfälligt, trodde kanske många då. Men det blev permanent.

Vem bär skulden? I debatten i riksdagen skyllde oppositionen på regeringen. Men regeringen med Matti Vanhanen (C) i spetsen påpekade att nedskärningarna startade när Paavo Lipponen (S) var statsminister på 1990-talet. Helt riktigt.
Och när tiderna blev bättre igen så behövdes pengarna till annat än till bidrag? Skattesänkningar till exempel, som många har kunnat glädja sig åt på 2000-talet. Men nu blir det ändring på den punkten. För att finansiera det underskott som finanskrisen har skapat så måste skatterna höjas. Det har finansministern sagt.
Och hur åtgärdar man då fattigdomen?
Finland har som enda nordiska land brödköer; folk som köar för gratis utdelning av mat. Finland, som envist försöker hävda att landet hör till de nordiska välfärdsstaterna, delar ut mat till fattiga.
Är det värdigt en nordisk välfärdsstat att ta så dåligt hand om sina medborgare att de inte har råd med mat?

Och så har vi den rakt motsatta informationen, att de som lever på bidrag har det bättre än folk med trygga jobb.
På debattsidorna här intill visar en av de frisinnade talesmännen i en tabell hur mycket pengar en ensamförsörjande 4-barnsmor får av samhället för att göra ingenting. I stort sett skattefritt dessutom.
Vem skall man tro på?
När Åsubs undersökning om relativ fattigdom presenterades 2007 konstaterades ett klart samband mellan relativ fattigdom, kön, ålder och hushållstyp.
”Bland enpersonshushållen befann sig 27 procent under gränsen, kvinnor över 70 år i ensamhushåll – oftast pensionärer med enbart folkpension som i fjol var drygt 500 euro per månad – var särskilt utsatta och ensamstående föräldrar med tre eller fler barn nådde inte över gränsen ens med hjälp av olika bidrag, ” skrev Nya Åland i referatet den gången.
Det är med andra ord mycket bättre nu? Eller så ser vi på sanningen ur olika vinklar.

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax