Moralisk vägvisare borde styra våra marknader
Skuldkris. Lånetak. Statsskuld. Sparpaket. Pensionsbomb. Ränteras. Räntechock. Bank-konkurs.
Detta är bara några av de begrepp man i dag möter i media dagligen. Sedan den djupa ekonomiska svackan 2008-09 tycks vissa ekonomier ha hämtat sig lite, medan andra är på väg ner i diket igen.
I USA har man efter segslitna förhandlingar kommit överens om att höja lånetaket för statsskulden för att inte gå bankrutt, men till priset av ett enormt sparpaket som främst drabbar de fattiga.
I Grekland, Portugal, Italien, Irland kämpar man med att få ordning på statens finanser, och det gör man naturligtvis med stora sparpaket – ett villkor bland annat från finländsk sida för att över huvud taget lånat ut pengar till krisande EU-länder.
Ibland tror man att det finns någon expert någonstans som faktiskt vet och har grepp om vad som borde göras. Och ju mer man läser och försöker förstå desto tydligare blir det att det inte finns någon sådan.
Alla experterna har redan misslyckats, dels med att förutse vad som skulle komma, dels med att hantera återhämtningen.
De ekonomiska system som styr våra liv är så komplexa och så svåra att kontrollera att inte ens de som lever av och gör sig rika på dem till fullo förstår. Snarare är det så att det finns vissa som surfar på ekonomiska svängningarna i en kalkylerad risk, och de som har otur kastas upp på stranden som våta trasor.
Inte är det någon som vet om den grekiska staten klarar av att reda upp landets ekonomiska kris, om EU-pengarna räcker, eller vad som händer om ett land inom EU går i konkurs.
Det våra politiker är rädda för är en dominoeffekt där en ekonomisk kollaps orsakar en kedjereaktion som drar med sig alla andra. Därför, och för att inte hamna i en helt instabil situation som skulle drabba vanliga människor ännu hårdare än alla sparpaketen, ställer man upp med lån och lånegarantier till de stater som vacklar.
Så måste man förstås göra som politiker, även om man inte vet med säkerhet att det hjälper. Det som gör det dubbelt så surt är att de verkligt ansvariga, storbankerna, storbolagen, börsspekulanterna som vanligt går orörda ur det kaos de skapat, och att det är vanliga människors skattemedel som används för uppstädningen.
Trots de ekonomiska kriser som följt på varann sedan bostadslånebubblan i USA sprack är det sällan man pratar om moral och pengar i samma andetag. Det känns liksom inte lämpligt eller ens relevant. Vi vet redan att moral och ansvar har en tendens att få stå tillbaka för stora ekonomiska intressen, och att den stora massans välstånd alltid överskuggas av marknadens krav på vinst och stabilitet.
I den tudelningen mellan allmänintresse och marknadsintresse har vi antagit, och antar, att om marknaden mår bra så gör människorna det också.
Detta fortsätter vi att tro och agera efter, trots upprepade bevis på motsatsen.
För varje dag som går rullas fler bilder och rapporter ut om svältkatastrofen på Afrikas horn ut. Miljoner fullt livsdugliga, kloka människor riskerar att dö. Det beror inte på att det saknas mat i världen. Vanliga människor kommer att donera massor med pengar för att hjälpa, men själva orsaken till problemen, att moralen inte har någon plats i de ekonomiska systemen, det pratar vi fortfarande inte om.
