DELA

Moderat beslutsångest

Talmansvalets slutna omröstning och oppositionsopportunism öppnar upp för en jämn kamp. Men oavsett hur valet går är moderaterna redan förlorare.
Med mindre än två veckor kvar till talmansvalet är det fortfarande inte säkert vem som blir lagtingets talman, landskapets högsta politiska representant.

I botten ligger en överenskommelse mellan regeringspartierna. Den gör gällande att Moderaterna har första tjing på talmansposten. Den Moderaterna utser till talmanskandidat lovar de övriga regeringspartierna att rösta på. Efter lagtingsvalet 2015 kom partiet internt överens om att Johan Ehn inleder på talmansposten och Gun-Mari Lindholm när halva mandatperioden gått.

Här är vi nu. Med en överenskommelse som knakar i fogarna.

Som Nya Åland tidigare har kunnat berätta är det inte självklart att Lindholm blir talman eftersom hon utmanas av Johan Ehn som trivs väldigt bra som talman. Lagtingsgruppen har visserligen meddelat att de förordar henne, med motiveringen att majoriteten av gruppmedlemmarna väljer henne. Men Nya Åland erfar att flera moderata politiker tvekar att rösta enligt gruppens linje. Det är möjligt eftersom omröstningen sker genom en sluten omröstning och ingen kan ta reda på hur enskilda kandidater röstade.

Med den knappa majoritet som landskapsregeringen har behövs det inte många kuppmakare för att regeringens förslag ska falla.

Oppositionen har noterat sprickan i regeringsblocket och en del av politikerna kommer göra sitt bästa för att förstora den. ÅLD:s Stephan Toivonen har flaggat för Johan Ehn med motiveringen att det finns en risk för att Gun-Mari Lindholm blir indragen i den stora Paf-härvan eftersom hon satt som kansliminister då brottet begicks.

Det är kvalificerat struntprat och spekulationer. I nuläget är Lindholm inte ens misstänkt i härvan. Vill man spekulera så vitt och brett som Toivonen gör kan man nog diskvalificera många av de nuvarande politikerna eftersom flera ingått i till exempel Pafs styrelse eller arbetat för spelbolaget.

Både Lindholm och Ehn har kvalifikationerna som krävs för jobbet.

Lindholm har lång politisk erfarenhet, hon kan kompromissandets ädla konst och hon är en skicklig retoriker.

Även Ehn har en lång politisk bana bakom sig och han har vuxit som politiker i rollen som talman. Han har en mycket hög arbetsbenägenhet, han har knutit kontakter både i riket och Sverige och han har en diplomatisk förmåga.

Ideologiskt sett är Lindholm lite mer självstyrelseradikal än Ehn, men skillnaderna är inte speciellt stora och ingen av dem för en hårdnackad linje i frågan.

Många ser talmansposten som en representationspost som tar emot utländska gäster och leder ordet i lagtinget. Under de kommande åren kommer det att krävas betydligt mer av talmannen. Oavsett vem som väljs till posten måste hen ha fullt fokus på den pågående självstyrelselagsrevisionen som är inne på den kritiska slutrakan. Det kommer kräva otroligt mycket arbete och signalerna om processens fortsatta gång inger inget lugn.

Fördelarna med att lagtinget ger talmannen sitt fulla stöd ska inte underskattas, speciellt när hårda förhandlingar väntar. Att en oppositionspolitiker är beredd att spela med det som insats berättar om hur mogen den är för sin uppgift.

Sett ur talmanspostens perspektiv är det ingen katastrof oavsett vem som väljs. Men för Moderaterna är maktkampen besvärlig.

I grunden har inget väsentligt har förändrats sedan avtalet slöts. Partiet har visserligen fått en ny ordförande i Annette Holmberg-Jansson men den rockad som nu väntar ger inte henne en ny post. Och än så länge har ingen offentligt presenterat några motiveringar till varför Lindholm inte skulle få axla över ansvaret.

Stöket visar på att det finns en splittringen och bristen på ledarskap inom Moderaterna. Lagtingsledamöternas veligthet sänder en tydlig signal om att de politiska överenskommelser de sluter inte nödvändigtvis håller. Det kommer att straffa sig. Det är i kärva lägen som man ska hålla överenskommelser och sluta upp för att ha trovärdighet i längden.