Missen som blottar försämrad realtion
Erfarna politiker och tjänstemän vittnar om att Britt Lundbergs i Nordiska rådet agerande skadat relationerna mellan Åland och riket.
Men hur dåliga var relationerna från början om en enskild politisk missbedömning raserar allt?
I dagarna samlas politiker från hela Norden i Helsingfors för Nordiska rådets session år 2017. Den stora debatten innan session handlade om finska och isländska blir officiella arbetsspråk i rådet eller inte. Någon större diskussion om detta hade det knappast blivit om inte Nordiska rådets president tillika ålänningen Britt Lundberg (C) gjort ett rejält klavertramp när hon fällde den avgörande rösten i presidiet vilket innebar att presidenten nu föreslår att finska och isländska inte ska bli officiella arbetsspråk i rådet.
Problemet är tudelat. För det första sitter Lundberg som president på Finlands mandat, vilket innebär att hon förväntas rösta enligt Finlands linje. För det andra missar Lundberg fullständigt hur väl hennes agerande passar ihop med den stereotypa bilden av ålänningar som hatar finskan.
Både de åländska kollegerna och rikspolitikerna vände henne snabbt ryggen. Alla tog avstånd. De enda som ställde upp för Lundberg var Ålands framtid och sent omsider också Centerns lagtingsgrupp. Utöver det var hon helt ensam. Ingen ville försvara eller förknippas med detta.
Det var ett kardinalfel av en garvad politiker. Samtidigt öppnades dammluckorna och kritik utan både rim och reson vällde ut. Och det slutade snabbt handla om arbetsspråket i Nordiska rådet.
Naiva chipssmaskande fredsälskare finlandshatare som bara är en ekonomisk börda som vore bäst att sälja till Ryssland illa kvickt. Stereotypera om ålänningarna och seglivade felaktigheter har fått fritt spelrum inte bara på sociala medier utan i också etablerade medier. Kommentarsfältena på nätet har närmast liknat en trollskog där man som svenskspråkig lätt blir mörkrädd.
Det fanns betydligt fler än de givna motståndarna som höjde rösten.
Utöver socialdemokraten Erkki Tuomioja, vars Facebook-inlägg om presidievalet startade hela debatten, tog också Ålandssvännen Maarit Feldt-Ranta (SDP) i från tårna. Enligt henne hade Lundberg svikit hela Finlands riksdag och mycket av det arbete som gjorts till fromma för Åland hade enligt henne slagits i spillror.
En tillstymmelse förståelse för Lundbergs resonemang gick inte att skönja (att Lundberg inte tror att det finsk-isländska förslaget har en chans att få understöd, och att hon därför arbetat ta fram en egen kompromiss som förbättrar finskans och isländskans ställning i det praktiska arbetet i rådet. Tanken var alltså aldrig att försämra finskans ställning.)
Visst är det viktigt att markera när det blir fel. Men varför valde också socialdemokraterna en så konfrontativ linje?
Socialdemokraterna i riket är oroliga för att ge en bild av att partiet nonchalerar de finskspråkigas rättigheter och genom det ger Sannfinländarna fritt spelrum. I det nuvarande språkklimatet är det här tydligen en signal som SDP vill akta sig ifrån att sända. Därför gick man hårt ut.
Ur åländskt perspektiv är det väldigt synd om man förlorar SDP. Partiet har, tillsammans med SFP, ofta klassats som de mest Ålandsvänliga.
Det säger en del om det hårdare samhällsklimatet i Finland där den vita finska heteronormen är stark. Men det säger framför allt en del om dagens SDP. Oron för att tappa väljare till Sannfinländarna är stor.
Så istället för att arbeta för att stärka svenskans roll i Finland och se till att de personer som arbetar med de nordiska frågorna kan svenska går man hårt ut. I osäkra tider blir hårda och tydliga uttalanden hårdvaluta medan ett mer resonerande resonemang inte får plats.
Förtroende tar lång tid att bygga upp, men ibland bara ett ögonblick att rasera.
Samtidigt kan man konstatera att om en politisk missberäkning leder till att allt ställs på ända är det berättigat att fråga sig hur det egentligen stod till med förtroendet från första början.
