Mise behöver nytändning, ställer kommunerna upp?
I dag är elva kommuner med i Mise, som tar hand om vårt avfall.
Efter årsskiftet är det nio kvar. Och ytterligare ett par har diskussioner på gång. Det börjar likna tio små negerpojkar.
Det är en Mise-stämma på kommande och än en gång skall det tas krafttag för att få verksamheten att fungera. Man borde önska lycka till.
Men man kunde lika väl litet elakt säga att problemet snart har löst sig självt; när bara Mariehamn och Jomala finns kvar i Mise så har invånarna där en väl fungerande avfallshantering till ett pris som ligger långt under det som betalas i dag.
Hur det ser ut i resten av kommunerna är mindre lätt att förutse, men eftersom avfallshanteringen är ett kommunalt ansvar så får man utgå ifrån att den sköts.
Vid årsskiftet lämnar Geta och Sund samarbetet inom Mise. Vårdö har gått tidigare. Saltvik utreder hur man vill ha det. I Föglö föreslår viceordföranden i byggnads- och tekniska nämnden utträde. Eckerö, Lemland, Brändö och Kumlinge var aldrig med.
I Eckerö anser man emellertid att en samordnad avfallshantering på sikt är det enda realistiska för fasta Åland. Och Mises ordförande Jan Lindgrén tror inte på att först lägga ner Mise och sedan bygga upp allt igen.
Onekligen verkar det korkat. De som i så fall skulle ha anledning att driva på, en nedläggning alltså, är Mariehamns företrädare, för om någon skulle vinna på att sköta sig själv så är det staden. Tätt befolkad på liten yta. Men stadens representanter verkar än så länge finna sig i att hanteringen blir bara dyrare.
Nu planeras en höjning av grundavgiften till 150 euro nästa år. Om staden skötte sig själv skulle det med säkerhet inte kosta mer än 50 euro per hushåll plus betalning för tömningen.
Men från den avgiften kan man inte dra bort 35 euro till Proans, återvinningen av förpackningarna, som företagen skall ta hand om men som hushållen tvingas betala. Skulle det inte vara dags att få ordning på det snart, någon? Lagtinget har stiftat en lag som uteslöt Åland från samarbete med riket. Då får väl lagtingets verkställande organ, det vill säga landskapsregeringen, ordna upp soppan.
Må så vara att företagen lägger avgiften på priset, så i slutändan är det ändå hushållen som betalar. Men då betalar man enligt mängd, på samma sätt som man betalar per gång när sopbilen tömmer tunnan hemma.
Inte skulle man från grundavgiften heller kunna dra det som Ålands problemavfall kostar. Och det är klart att någon måste ta hand om problemavfallet. Men man kanske kunde tänka sig att var och en gör det själv; lämnar sitt problemavfall till lämplig entreprenör, som tar betalt enligt mängd eller farlighetsgrad. Mise-avgiften skulle inte längre gå till att betala för att folk dumpar sopor huller om buller på obemannade stationer. Det skulle respektive kommun få ta hand om.
Vi människor är heltvisst inga helgon, så till en början kanske det skulle slinka med en och annan lågenergilampa bland det brännbara. Men om avgiften hålls på en rimlig nivå så kanske folk lyssnar mer på sitt samvete.
Det är ett misslyckande för Åland att vi inte kan samarbeta, säger Jan Lindgrén i gårdagens Nya Åland. Så sant, så sant.
Men det är svårt för politikerna i kommunerna att sluta upp kring Mise om de dels inte själva tror på det, dels har en hop ilskna kommuninvånare i bakhasorna. Lik förbaskat kommer det hela att sluta i ett samarbete, när folk väl har besinnat sig. Men ålänningar kan ibland vara obeskrivligt envisa, tyvärr.
Vad krävs för att avfallshanteringen skall fungera friktionsfritt? Mises första vd Jan Westerberg säger att den service som erbjuds måste vara anpassad till behoven och prissättningen rimlig.
Men om folk har olika uppfattning om vilket behovet är? Om en del anser att det inte finns något behov?
Liksom man också kan ha olika uppfattning om vad som är rimligt.
Skall vi ge dem fem år? Eller behövs det mer?
