DELA
© Nya Åland

Mindre sprit – eller flera bussar

Fyra saker som inte går ihop: en stark alkoholkultur, en stark bilkultur, en obefintlig kollektivtrafik och en sommar fylld av evenemang i centrum av ett större landskap.
Kanske är det inte så konstigt att många kör rattfulla på Åland.
Nej, en obefintlig kollektivtrafik kvällstid är förstås ingen ursäkt att sätta sig onykter bakom ratten. Men det kan vara en slags förklaring.
Tänk på en fest. Den är belägen på landsbygden. Det är lördag kväll. Det är runt tjugo gäster bjudna. Man grillar. Man sitter ute i trädgården. Det är sommar och varmt, man har äntligen semester, inget jobb att stiga upp till nästa morgon. Tax free-öllådorna och vinboxarna står öppna för alla.
Tänk efter. Hur många vuxna gäster av tjugo brukar välja att vara nyktra på en fest? Hur mycket dricks det på åländska fester? Hur många bilar behövs det på tjugo människor? Vad gör man sedan när man vill in till stan, som alla andra? Vad gör man när man vill hem?
Det finns fyra alternativ: 1. man ringer efter en taxi. 2. man går/cyklar. 3. var femte festdeltagare väljer att vara nykter 4. man kör ändå, för någon måste ju göra det.
Tänk om det fanns ett femte alternativ: en kvällsbuss. Det finns det aldrig. Det är svårt att dra någon annan slutsats av de rådande busstidtabellerna för landsortstrafiken än denna: det finns ingen tanke på att kollektivtrafiken ska utnyttjas för att ta sig hem eller ta sig in till centrum om kvällar och helger. Samtidigt blomstrar kroglivet och evenemangslivet i Mariehamn. Samtidigt öppnas ännu en nattklubb i stan. Men vem ska köra?

Det finns kommuner som satsat på extra turer. Till Rockoff, till torget på nyår; under helger då man räknar med att många festar. Men det här är tillfälliga detaljlösningar på ett mycket större problem som inte kommer att försvinna utan stora satsningar: landsortstrafiken begränsas av olönsamhet och lönsam kommer den aldrig att bli.
Åland är som Amerika. Man ska ha minst en egen bil, det finns en grundläggande stolthet i att ta sig fram på egen hand. Kollektivtrafiken är helt enkelt inte riktigt naturlig. Men det kommer den heller aldrig att bli om den inte utvecklas. Och om folk inte super mindre, om fler nattklubbar öppnar i stan men inga på landet, om alla inte har råd att ta taxi från och till förfesten, vad finns det för alternativ? Ska man vara tvungen att välja mellan uteliv och landsortsliv? Hur många bilar med festande ungdomar ska behöva krascha in i vägrenen på väg från förfesten för att det ska vara värt en ordentlig satsning?

En utökad kollektivtrafik till och från landsbygden på fasta Åland är ingen lätt fråga, för det är omöjligt att göra alla nöjda. Alla kan inte få busslinje till hemknuten, på tider som passar. Det är dyrt. Det handlar om prioriteringar och satsningar och svåra val mellan vilka rutter man ska satsa på. Om det ska satsas skattepengar kommer det – liksom i alla satsningar av skattepengar – att finnas de som betalar för tjänster de inte använder
Men alla vet redan att det inte är okej att sätta sig onykter bakom ratten. Det är redan olagligt. Det är redan folk som skadas allvarligt eller dör i olyckor. Det är redan folk som betalar dryga böter för att åka fast. Ändå ökar antalet fall av grovt rattfylleri.
Det som finns hjälper alltså inte. Och de som skadas är inte alltid de som kör. Om inställningen inte kan rubbas måste man ta reda på om det finns något i de praktiska arrangemangen som kunde minska riskerna. Man måste vända på stenar, för det handlar om liv som sätts på spel. Rattfyllerins risker delar alla lika mycket – då måste det också gå att hitta sätt att dela på kostnaderna för att minska dem.

Sara Othman