Mer socialt klister är bra, även när det är trivialt
När man träffar gamla vänner eller bekanta eller släktingar kommer alltid den där frågan förr eller senare: ”Har det hänt något sen sist?”
Då står man där, de flesta av oss, och mumlar lite svävande om att det väl inte varit något speciellt, att man puttrat på som vanligt.
Inte för sitt liv kan man komma på något att berätta för den man inte träffat på länge, inte innan man på minnets bakgård gräver fram nån avlägsen bekant som ska skilja sig eller ett företag som ska lägga ner, trots att förstås viktiga saker hänt alla dagar.
Idag vet man ändå mer än någonsin om varann, och det är en bra sak. Detta är alltså inte en ledare om internets faror, riskerna med sociala medier, eller en gnällvisa över de trivialiteter som folk skriver om.
Tvärtom. Detta är en lovsång.
Livet är vardag. I vardagen händer massor med saker som är viktiga, som får oss att känna saker, som gör oss frustrerade och och arga. Det finns saker som fångar vår uppmärksamhet, som vi vill berätta om, barn som föds, sjukdomar som diagnosticeras, ögonblick då solen glittrar eller den älskades hår i motljus känns som det vackraste i universum. Förr i världen var det nästan bara de människor som bor närmast en eller råkar befinna sig i närheten som man delade dessa vardagsögonblick med.
Idag har vi inte en utan flera nya former av socialt klister som binder oss samman. Visst är det trivialt, men på något sätt trösterikt ändå att bli varse den väv av händelser och känslor som hela tiden pågår omkring en. Som om man plötsligt kan gå från att vara en blind myra i en myrstack till en som på telepatisk väga kan känna av var alla tunnlarna går och var de andra myrorna befinner sig.
Man vet att en simtränare dricker kaffe vid bassängkanten varje morgon, att en minister stiger upp när andra går och lägger sig, att nån har ont om pengar och söker jobb. Man ser medmänniskor formulera sig om sina liv, lägga upp bilder av sina viktigaste saker, gilla varann, rekommendera läsning, klipp och bilder.
Förstås har flera redan beskärmat sig över ytligheten, förskönandet och upprepningarna i nät- och gilla-kulturen, och menar att det är bara töntar som håller på med sånt, och töntar som inte kan stava dessutom.
Man kan betrakta självporträtten och matbilderna och de falskt anspråkslösa utropen som uttryck för en ohejdad och närapå olidlig narcissism, eller så kan man se det får var det är, nya kanaler för nya berättelser om vem man är och var man står i relation till andra.
Ibland ser man till och med bra diskussioner där människor på riktigt, utan styrning och begränsningar diskuterar saker som de inte ens skulle ta upp om de träffades på stan, men som kan låta sig formuleras när man får sitta hemma i soffan och fundera.
Det är alltid tryggt att vara föraktfull och distanserad inför möjligheterna med ny teknologi, så att ingen ska tycka att man är löjligt efter eller inte riktigt begripit.
För all del.
Men det är en bra sak att folk pratar mer med varann, även om de nån gång pratar strunt.
