DELA
© Nya Åland

Mer övervakning är ingen mirakelkur

Förhoppningarna på de nya underrättelselagarna är stora. Risken är att många blir besvikna eftersom lagarna inte utgör ett så stort skydd som det nu framställs.
Den grundläggande rätten till ett privatliv får ge vika när regeringen Sipilä vill ta hårdare tag mot terrorister, spioner och utländska makter.

Går förslaget igenom får Skyddspolisen rätt att läsa dina privata Facebook-meddelanden utan att du är misstänkt för ett brott. Det räcker med att de anser att informationen kan utgöra ett allvarligt hot mot rikets säkerhet. Dessutom får skyddspolisen och den militära underrättelsetjänsten rätt att övervaka datatrafik både i Finland och utomlands.

Förslaget, som regeringen presenterade i går, läggs fram vid en känslig tidpunkt. Det har knappt gått två veckor sedan terrordåden i St. Petersburg och Stockholm. Trycket på politikerna är stort och att visa handlingskraft är viktigare än på länge.

Regeringens förhoppning är att lagarna ska träda i kraft så fort som möjligt. För det krävs fem sjättedelars majoritet i riksdagen.

En översyn av lagen är välkommen. I en allt mer digitaliserad värld blir övervakning på nätet oundvikligt. Finland har hamnat på efterkälken och lagstiftningen behöver moderniseras. I jämförelse med den svenska FRA-lagen ligger finländska myndigheter efter även om det liggande förslaget drivs igenom.

De kontrollmekanismer som arbetsgruppen tar fram verkar rigida värda en rättsstat. Varje gång myndigheterna vill övervaka datatrafik krävs ett domstolsbeslut, det ska finnas en ny underrättelseombudsman och riksdagen får ett underrättelseutskott som ska utöva parlamentarisk kontroll.

Grundproblemet är ändå att den dörr som arbetsgruppen nu vill glänta på är extremt svår att stänga. I det rådande politiska klimatet kanske den fungerar önskvärt. Men när man än gång börjat nagga kommunikationshemligheten i kanten finns det en risk för att vi bara sett början på en antidemokratisk utveckling.

Förväntningarna på lagen är stora. Ministrarna talar om att stoppa terrorbrott. Men precis som dådet i Stockholm vittnar om stoppar inte myndigheternas större maktbefogenheter alla terrorbrott. När förväntningarna på den nya lagen nu trissas upp finns det en risk för att förväntningarna blir orimligt höga. När det visar sig att lagarna inte stoppar dåd kan det bli krav på ännu mera övervakning.

Går lagen igenom tar Finland onekligen ett oåterkalleligt steg mot ett samhälle med mer övervakning. I digitaliseringens tidevarv är det inte osökt att myndigheternas bevakning intensifieras på nätet.

Men när Finland nu bygger upp infrastruktur och ett tekniskt maskineri för övervakningen är det bara för de lagstiftande politikerna att öka övervakningen om samhällsklimatet blir kärvare i framtiden. Och vilka garantier politikerna än ger i dagsläget är det i praktiken inget de kan garantera.

En av de absolut största riskerna är fortfarande den mänskliga faktorn. Finländarna har fortfarande en mycket hög tillit till polisen och försvaret. De senaste årens skandaler borde ändå ha fått oss att inse att vi inte kan lita på någon myndighet i blindo.

Det mest uppmärksammade fallet är den tidigare chefen för narkotikapolisen i Helsingfors, Jari Aarnio, som dömts till tio års fängelse för ha drivit knarkhandel som omsatt närmare tusen kilo narkotika.

För några år sedan hade Centralkriminalpolisen så dålig koll på sin svarta lista att Rysslands president Vladimir Putin dök upp på den. Och innan påsk meddelade Centralkriminalpolisen att den misstänker att en vikarie på Skyddspolisen gjort informationssökningar som innehåller hemlig och känslig information som inte har med vikariens arbetsuppgifter att göra. Nyfikenhet, svartsjuka och maktbegär är starka drivkrafter.

De här fallen visar tydligt att den mänskliga faktorn inte går att bortse ifrån och att man inte kan lita på någon myndighet in absurdum. Därför är det av största vikt att i riket såväl på Åland får grundlig utbildning i hur uppgifterna ska hanteras.