DELA
© Nya Åland

Många berättelser behövs för språkligt panorama

Saker hänger ihop, naturligtvis.
Fattigdom och okunskap hänger ihop med rasism och främlingsfientlighet. Privilegier med rädsla för förändring. Orättvisor med revolt. Ojämställdhet med makt och vanmakt.
Svenskans ställning i Finland kan inordnas i så många berättelser.
Det kan handla om en privilegierad språkgrupps makt och dito maktmissbruk gentemot en språkmajoritet, och om majoritetens emancipation och seger över herrarna. Det kan handla om en språklig minoritets kamp för sin överlevnad gentemot en överväldigande övermakt.
Det kan handla om vilka fiender som skapas i den politiska retoriken, för att uppnå syften som egentligen inte har med språk att göra. Det kan handla, ofta, om ren och skär avundsjuka i det mycket lilla, mycket mänskliga sammanhanget.

Är det något man som journalist eller politiker alldeles säkert vet, så är det att det alltid är lättare att dra långt gående slutsatser och att generalisera för att understryka en åsikt än att verkligen försöka förstå och sätta sig in i meningsmotståndares argument.
Själva retoriken blir ett hinder för verklig förståelse. Språket, som kan vara ett medel för kommunikation, trubbas av till ett plakat- och manifestverktyg där den duktiga stilisten kan drämma sina motståndare i huvudet med alla världens snygga formuleringar, men ändå inte ha rätt.

Detta händer beklagansvärt ofta i diskussionen om svenskan i Finland. Offerroller intas, fiender byggs upp, saker dras till sin spets och katastrofala konsekvenser utmålas, och i processen väljer man bort nyanserna.
Okej att svenskundervisningen i Finland även i fortsättningen bör vara obligatorisk. Det är viktigt för svenskan och finlandssvenskarna, liksom det är viktigt för det nordiska samarbetet och för det finska Finland att man kan kommunicera med sitt närmaste grannland. Det finns historiska skäl för finskspråkiga att vara stolta över landskapets tvåspråkighet.
Men de individer och grupper som vill göra svenskan till ett frivillig ämne i skolorna är inte nödvändigtvis blodtörstiga svenskätare. De kanske (i och för sig felaktigt) resonerar att man lär sig bättre det man lär sig frivilligt, eller att man i östra Finland har större nytta av kunskaper i ryska än av kunskaper i svenska. De har legitima argument.

De partier och gruppen inom partier som valt ut finlandssvenskarna som ett särskilt hatobjekt, gör det för att en (tidigare) privilegierad minoritet är ett tacksamt mål för den som vill mobilisera de rädda, de maktlösa, dem som är rädda för det främmande och för förändring.
På en sådan taktik kan man agera på två sätt. Man kan bli arg, ledsen och svara med samma mynt, bli dryg och nedlåtande och måla upp okunniga skogsfinnar i storbild. Eller så kan man hålla sig för god för det, och fortsätta tro på det man redan vet – att det finns två sidor av varje sak, minst.
Man kan hålla fast vid en berättelse som tar i beaktande alla de skiftande perspektiven i vårt lands och våra språks historia.
Det är inte lätt, men det är rätt.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax