DELA
© Nya Åland

Män kan faktiskt kontrollera sina drifter

Är det för mycket begärt att en grupp killar, trots berusning, ska fatta att en tjej som gråter och kvider och säger nej inte vill bli sexuellt utnyttjad av dem alla, en efter en?
Är det förmätet att tro att en kvinnas nej, gråtigt eller sluddrigt eller svagt eller förvirrat, ändå är ett nej?
Är det inte rentav så att ett svagt nej från en utsatt person är mer tvingande, mer moraliskt krävande än om någon som är stark och stor och omgiven av vänner skriker ut det från hustaken?

I Sverige har man under den gångna veckan diskuterat en friande dom i ett gruppvåldtäktsmål, där, som så många gånger förr, gärningsmännen friades för att kvinnans nej inte varit tydligt nog. Låt vara att hon var ung, rädd och ensam och killarna var många, så kunde de enligt domstolen ändå rimligen ha trott att det som hände var det det hon ville.

I Finland diskuterar man huruvida en kriminalisering av sexköp är rätt väg att gå. Svenska folkpartiets Anna-Maja Henriksson driver frågan, och får mothugg bland annat av högt uppsatt polis som menar att det bara tvingar hanteringen under jorden och gör den svårare att övervaka och kontrollera.

Det tycks, de många diskussionerna till trots, som om förändringen i grunden börjar på fel ställe. Inte är det väl rimligt att vi ska ha ett samhälle där varje man och pojke är en potentiell våldsverkare och sexköpare, för att vi till och med på lagstiftningsnivå utgår från att män och pojkar är inkapabla att kontrollera sina drifter och oförmögna att förstå de enklaste ord – som ”nej”, och de enklaste begrepp – som ”olagligt” eller ”förbjudet”.

Under århundraden har det varit lagligt att köpa sex. Om något har det genom de nya digitala medierna blivit lättare och mer riskfritt än någonsin att göra det. Trots det har man alltså inte lyckats få bukt med sexhandeln och den misär som den orsakar och upprätthåller, i form av trafficking, sexslaveri, missbruk, utnyttjande av barn och så vidare. (Och låt oss koncentrera oss på det negativa, inte på den eventuella möjligheten att det kan finnas prostituerade som går glada och lyckliga till jobbet).

Länge, länge, även i vårt land, även i Sverige, betraktades en kvinnas kropp som en mans ägodel, att utnyttja enligt sitt förgottfinnande. Att en kvinna har den subjektiva rätten till sin kropps okränkbarhet är nytt, revolutionerande – och rätt. Åtminstone för den som tror på människors lika värde.
Så varför skulle lagen och domstolarna tillåta en sådan vaghet, en sådan elasticitet i tolkningen av ett nej att ett fel, en våldtäkt blir rätt för att man kan tänka sig att förövarna kanske eventuellt inte visste att kvinnan (flickan) inte var helt med på noterna. Om man riktigt tänjer på det.

Det är att gravt underskatta mäns förmåga att tänka, känna, analysera och göra moraliska bedömningar. Det är att kapitulera inför en väldigt gammal fördom om manlig drift som en okontrollerbar urkraft som sätter allt förstånd och alla spärrar ur spel.
Så är naturligtvis inte fallet.

Män och killar är helt förnuftiga varelser. Låt oss inte underskatta deras intelligens genom att i domstolar och i politiken låtsas att de inte vet när de gör fel.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax