DELA
Foto: Nya Åland 16 oktober.

Lycksökare dras till pengarna

Landskapsregeringens näringsavdelning hanterar stora summor bidragspengar varje år, skattemedel som slussas ut till olika projekt.
Största delen kommer från olika EU-fonder men det handlar likafullt om skattemedel. En stor del är pengar som vi ålänningar själva har betalat i skatt eftersom landskapet står för 40–50 procent av stödet. Alla är överens om att skattepengar ska hanteras varsamt, korrekt och öppet.

Frågan är om det här verklighet sker i praktiken. Flera bidragsprojekt har på senare år väckt frågor och det har också företaget Båthusets stöd för att utveckla en prototyp för en stor eldriven motorbåt gjort.

Framför allt är det landskapsregeringens kontroll – eller snarare brist på kontroll – som överraskar när det gäller bidragsbeviljningar. Systemet utgår från att alla som söker stöd är ärliga och har de bästa intentioner och att projekten är väl underbyggda.

I den bästa av världar behövs det ingen uppföljning av att allt var sant och blev rätt. Men tyvärr ser världen inte ut så, inte ens Åland. Där kontrollen brister finns det utrymme för lurendrejeri.

Båthuset kan ha de bästa avsikter med sitt elbåtsprojekt, det vet vi inte förrän projektet är utvärderat och bedömt. Men nog borde myndigheten som både beviljar bidrag och gör uppföljningen se till att från början få ett tillförlitligt underlag för företagets ekonomi, för projektfinansieringsplan och för kontroll av att uppräknade samarbetspartners faktiskt är det. I den aktuella ansökan fanns inte ens namn på kontaktpersonerna i de olika bolagen, än mindre telefonnummer eller e-postadress.

I stället väljer man att lita på sökandens ord fullt ut. Man kontaktar inte heller den enhet, Ålands teknologicentrum, inom näringsavdelningen som har åtminstone en möjlighet att utvärdera innovationen i bidragsprojektet både före och efter. Har ÅTC inte själv den tekniska kunskap som behövs har man experter som kan kallas in.

Misstanken väcks om att de många miljonerna som finns i ERUF- och ESF-fonderna är pengar som helst ska förbrukas innan perioden är slut, och är man på sluttampen kanske man ser mellan fingrarna lite extra. Det är likväl helt fel – skattepengar är skattepengar i alla lägen.

Enligt tjänstemannen beror den bristande kontrollen på resursbrist. Det är ännu en orsak till att lycksökare lockas till pengakistorna. Men när allmänheten märker att det går att fuska urholkas moralen sakta men säkert: Varför ska jag vara laglydig när andra kommer undan med lögner eller halvsanningar och dessutom får behålla pengarna?

Här behövs det uppenbarligen en journalists kunskap och driv för att få kontrollsystemet att fungera. Det kan göras utan extra kostnad för landskapet eftersom det redan finns en duktig journalist i de egna leden: Flytta Björn Häggblom från informationschefstjänsten och sätt honom på granskningsuppgiften. Där kan han göra verklig nytta.