Livsnerven i regionerna svår att påverka politiskt
Regionalpolitik, både i stor och pytteliten skala, är svårt.
Det är rentav så svårt att nästan ingen regionalpolitik lyckas med det som är målet – att skapa ekonomisk livskraft och upprätthålla levnadsförutsättningar i det som ur centrumperspektivet är periferi.
Brändö kommun stängde Lappo skola, för att man inte ansåg det ekonomiskt försvarbart att upprätthålla den.
Ålands landskapsregering skär ner i skärgårdstrafiken för att det kostar för mycket i proportion till andra kostnader för andra delar av landskapets verksamhet.
Den finländska staten satsar på tillväxt i södra Finland, inte i det alltmer avfolkade östra Finland eller Lappland.
EU och regionerna och subsidiaritetsprincipen visade sig lika svårt att åstadkomma som det är att uttala ordet.
Problemet är naturligtvis att regionalpolitik för det första kostar pengar som måste motiveras och legitimeras, för det andra har en ytterst osäker prognos.
I åländsk modern historia finns gott om exempel på projekt man satsat på med regionalpolitiska förtecken, men väldigt få av dem som kan visa goda resultat och överlevnad på egna ben.
Det betyder inte att samhället inget ska göra, men nog att man ska vara medveten om att man när man satsar på projekt och strukturer med regionalpolitik som motiv också köper på sig kostnader för driften när projekten eventuellt inte bär sig.
Det kan samhällsekonomiskt vara klokt, och ett billigare och humanare sätt att undvika arbetslöshetens olika kostnader, men det kan vara klokt att säga det från början.
Den omstrukturering av skärgårdstrafiken som just nu pågår är nödvändig, av ekonomiska skäl och för att det idag saknas politisk vilja att på bekostnad av annat upprätthålla den med samma kostnad som tidigare.
Den kommer att försämra trafiken, den kommer att göra det svårare, eller åtminstone obekvämare att leva i vissa delar av skärgården, och den kommer att ytterligare snabba upp avfolkningen i skärgården.
Det är faktum.
Processen pågår inte för att det finns en ond vilja i landskapsregeringen att göra slut på Ålands skärgård. De krafter som gör att folk lämnar avlägsna, mer otillgängliga platser för utbildnings- och arbetsmöjligheter, för mångfald, för service, är starkare än så.
Avfolkningen och utarmningen av den åländska skärgården har pågått medan trafiken varit bättre än den är idag. Riktningen har varit konstant, precis som den varit det i avfolkningen av landsbygden i norra Finland och Sverige.
Det har gjorts tonvis med forskning om urbanisering, avfolkning, migration och den starka dragningskraften som stora städer utövar på människor. Det har inte givits svar på hur den ska stoppas med politiska medel.
Om det finns något man kan och borde göra för skärgårdens framtid, så vore det att öppna upp för möjligheten att inflytta på olika sätt. Skärgården har stor potential som rekreationsområde. Olika former av fritidsboende, med olika typer av ägande, en levande skärgård under delar av året, är bättre än inget. Även om det inte är som förr så är det något.
Exempel finns redan. Den udda, galna idén att ordna en popfestival på Jurmo blev en succé. Det går att sälja hus på Brändö till fastlänningar, på vissa villkor.
Kort sagt, det finns saker som flyger och saker som kraschlandar, i skärgården liksom på fasta Åland och i Mariehamn. Och allt förändras.
