DELA

Lite modernisering är väl ingen fara?

Man bara skrapar lite på ytan, och så är historien där.
Man vill bygga en damm och ska gräva lite, och där finns resterna efter människor som bodde på Bolstavägen på järnåldern.
På Bolstavägen!
Man renoverar en biograf, och grälar hela vägen i mål om hur mycket och till vilket pris en unik miljö ska bevaras. Sen stupar det på modernitetens krav på stoppning i stolar och mugghållare i plast.

Vi pratar inte ens om Långbergsöda och den utdragna konflikten där, men vi kan prata om fyrmastade barken Pommern. Vi kan prata om kulturlandskapet kring Finströms kyrka, en gång ifrågasatt för att en golfbana skulle byggas.
Eller så kan vi prata om det faktum att museifolket alltid är till besvär med sitt bevarande och sitt grävande och sitt undersökande om saker som vi egentligen vet ganska mycket om redan.

Kort sagt – hur ska vi egentligen förhålla oss till det som varit?
Uppriktigt sagt så är ju det förflutna alltid i vägen för framtiden, alltid som en barlast som drar oss bakåt och envisas med att påminna. Under långa tider av mänsklighetens historia har man inte vetat ett skvatt om det förflutna, annat än i religiösa texter och gammal mytologi som innehåller spår av information om vad som faktiskt hänt och hur det faktiskt var.
Varför skulle vi inte kunna skapa oss i nuet som vi vill? Vet vi inte redan tillräckligt om stenåldern? Finns det inte stolar bevarade från Bio Savoy? Varför skulle lövängar bevaras om det inte längre finns betande djur som håller dem öppna?

Givet att detta inte är en lätt fråga när det kommer till gränsdragningar är svaret ändå detta: om vi inte respekterar det förflutna och ger det ett värde, då respekterar vi inte människorna som levde förr, och då kan vi heller inte tycka att något vi själva gör har ett värde annat än för den flyende stunden.
Det mest fascinerande med historia, vilken tid det än handlar om, är den svindlande känsla av samhörighet som griper en när man håller sin hand ett föremål som en människa som levde för obegripligt länge sedan hållit i sin.

Eller när man ser det som en människa skapat för att uttrycka sin vision, sin känsla för skönhet och funktion eller för att helt enkelt få sin vardag att fungera. När Erik Bryggman ritade Bio Savoy 1939 gjorde ha ett noggrannt arbete. Han lade sig i alla detaljer och han gjorde ett bra jobb.
När biografen belades med k-märkning av myndigheterna så var det inte godtyckligt. Det gjordes för att man ansåg att Bryggmans biograf hade, har, ett unikt värde, en skönhet som är värd att bevara för att den säger något om sin tid, om konstnären och arkitekten Bryggman.
För att detta skulle vara möjligt erbjöds 200.000 euro i samhällsstöd till den som utför renoveringen i enlighet med kulturminnesmärkningens begränsningar.

Nu rasar folk mot att de tjänstemän vars jobb det är att övervaka och rapportera att så skedde, för att man anmärker på färgsättningen i salongen och på de moderna stolarna.
Frågan är – vad skulle de göra då. Konstatera att stolarna, som förvisso är bekväma, liknar Bryggmans? Det gör de ju verkligen inte. Eller säga att ett mörkt tak är vad Bryggman tänkte, när han uttryckligen ville ha ett ljust?

Fundera på detta: Vore det rätt att ge någon nutida konstnär uppdraget att modernisera Mona Lisas frisyr lite grann?

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax