Lite lugnt, lite vilda västern för partierna
Snart är det dags för lagtingsledamöter och regeringens ministrar att ta semester efter den första terminen med det nya gänget. Läge då att göra ta tempen på hur partierna mår.
Efter en trevande inledning, där regeringen bjöds på en synnerligen lugn och behaglig smekmånad av oppositionen, har det tagit sig fram på vårkanten. Så mycket, faktiskt, att det är lite vilda västern både här och där.
Vi börjar med Socialdemokraterna, de innehar trots allt lantrådsposten. Camilla Gunell har ägnat mycket tid åt att bygga sin fyrklöver i borgen. Alla har fått kakor, och man kan konstatera att just Sossarna är de som fått ge mest. Ingen tandvårdsreform, slopat sjukkostnadsavdrag – det är saker som svider i sossesjälar.
Men Socialdemokraterna har fler problem än så. Agerandet i stadspolitiken, med stenhård opposition och högljudd retorik rimmar illa med det arbete partiet genomför ett par hundra meter nedför backen. Kanske är det stridsviljan som måste få sitt utlopp någonstans, men den får en och annan att klia sig i huvudet.
Debaclet i ÅHS-styrelsen lämnar också några frågetecken. Hade Sossarna alls diskuterat ihop sig på förhand? Och varför backade inte Camilla Gunell i så fall upp sin ordförande Barbro Sundback på samma sätt som Johan Ehn backade upp sin vice ordförande, Roger Jansson? Nu kom man förvisso till en på papperet elegant lösning, men stridigheterna i ÅHS-styret lär knappast dö ut med detta.
I det största partiet, Centern, slöts fred efter krypskyttet i eftervalsdebatten. Harry Jansson omvaldes till ordförande och allt var stilla. Till pressmeddelandet kom. Plötsligt råder delade meningar mellan partiets tre starka män – Jansson, Runar Karlsson och Roger Nordlund – om hur arbetet ska utföras. Samtidigt har talmannen Britt Lundberg redan positionerat sig som partiets troliga lantrådskandidat till nästa val. Men vem som faktiskt styr Centerns politiska utveckling ter sig fortfarande oklart.
Liberalerna befinner sig lite i limbo. Ordföranden har aviserat sin avgång, men inte när det ska ske. I väntans tider går kandidaterna till att ta över. Partiet håller på att se över sin politik sägs det, men än så länge har detta enbart synts i ett ettrigt ifrågasättande av snart sagt allt regeringen gjort. Gott så, det är oppositionens uppgift, men hur regeringsalternativet Liberalerna kommer te sig inför 2015 är långt ifrån klart.
För de Obundna rullar det mesta på i gott tempo. Deras näringsminister är den av regeringens medlemmar med mest fart under sulorna, och partiordföranden försöker göra så mycket som möjligt med samhällsreformen innan ministerposten går över till Moderaterna. Möjligen blir partiets linje i självstyrelsefrågan luddigt av Danne Sundmans utspel om anslutning till Sverige, men det är knappast en fråga som ålänningen i allmänhet lägger sin energi på.
Ålands Framtid fortsätter att staka ut en kurs som går mer på befogenheter i ramlagens anda än självständighet under nye ordförande Axel Jonsson. Partiledarskiftet är så här långt aningen osynligt då de fränaste utspelen, de som får mest uppmärksamhet, fortfarande levereras av Anders Eriksson.
Kvar står då Moderaterna, och på deras himmel är det svårt att hitta annat än rosaskimrande glada moln. Som tidigare nämnts var man eniga i ÅHS-bråket och lyckades dessutom som ett mindre parti styra regeringen. Johan Ehns första termin som utbildningsminister har varit lugnt, trots kritik om den nya gymnasieskolan. Men utformningen av den ligger som bekant den förra regeringen till last. Ändå kan det vara just här som de moderata problemen kommer: får inte Ehn rätsida på det snedvridna schemat som upprört mången både elev och förälder kan kritiken växa till en storm.
