DELA

Likgiltighetens varggrin reducerar vår mänsklighet

Vad vet du om den humanitära katastrofen i Centralafrikanska republiken?
Just det. Nästan inget.
Homo homini lupus – ”Människan är människans varg”.
Det skrev skrev den romerske författaren Titus Maccius Plautus, som levde på 200-talet före Kristus.

Enligt måndagens Dagens Nyheter är den nästa värsta pågående humanitära katastrofen i världen den i Centralafrikanska republiken (CAR), där fem olika gerillagrupper slåss om makten, och där regeringen inte kan garantera säkerheten för biståndstransporter från en stad till en annan.
Det är så illa att hjälporganisationer fått ty sig till att luftdumpa matpaket över landet, för att man inte vågat landa där.

Detta var inte själva nyheten, egentligen, utan att konflikten i Centralafrikanska republiken hamnat i närmast total mediaskugga, och därför inte berör oss alls.
Om när Sandy drabbade New York vet vi massor.
Om konflikten i Gaza och på Västbanken vet vi massor.
Om vad som kan tänkas bli årets julklapp vet vi massor.

Den absolut värsta pågående humanitära katastrofen i världen är den i Somalia. Den vet vi lite mer om, men alldeles för lite. I Finland finns en grupp somaliska flyktingar. De hör till den grupp i Finland som mest sticker de främlingsfientliga krafterna i ögonen.
De är svarta, de är muslimer, och deras kulturella bakgrund är olik vår. De har många barn. På grund av svårt traumatiska händelser i hemlandet kan de ha svårt att snabbt anpassa sig till vardagslivet i en finländsk förort.

Detta har vi plågsamt lite förståelse för.
Över Europa, Norden, Finland och Åland sveper en iskall vind av närighet, av förakt och av främlingsfientlighet. Sverigdemokraterna vill registrera dubbla medborgarskap. I Ungern föreslår en parlamentsledamot att judar ska registreras, eftersom de inte kan förutsättas vara opartiska i Israel-frågan. Främlingsfientliga partier vinner mark i val efter val, i land efter land.

De krafter som vill något annat har backat hem till ett ängsligt ursäktande om hur integrationen ska skötas bättre och hur stor nytta vi har av inflyttning och arbetskraft och hur vi måste bli bättre på att utnyttja resurser.
Okej, tänker man. Det är väl bra om saker görs bättre.

Men vem skriker det självklara, att människan ska vara människans vän? Att det det är vår plikt och vårt ansvar som medmänniskor, oberoende av färg, form, religion eller kön att hjälpa dem som lider nöd.
Det finns ingen ursäkt, ingen alls, för att små barn föds och dör utan att någonsin få äta sig mätta.
Det finns ingen ursäkt för att kvinnor systematiskt och brutalt våldtas eller att män lemlästas för den eventualitet att de någon gång kunde tänkas stöda en annan stridande fraktion.
Det finns ingen ursäkt för att vända ryggen till allt detta lidande och mumla något om att vi måste ta hand om våra egna först och att lågkonjunkturen gör det svårt att avvara resurser.

När nazisterna efter andra världskriget ställdes inför internationell domstol var det många som gav förklaringen, en ynklig sådan, att man bara hade lytt order. Man hade gjort som man blev tillsagd, efter bästa förmåga.
Den ursäkten har inte vi. Ingen säger åt oss att strunta i det som händer runtom oss. Ingen kräver att vi ska förbli passiva och okunniga. Vi väljer det. Vi vargar.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax