Låt skol- och jobbvärlden fungera mer som i spelen
Spelvärlden och verkligheten liknar varann väldigt mycket. Åtminstone är psykologin densamma.
I Sveriges radios P3 Spel i söndags pratade psykologen Oskar Henriksson om spelutveckling och belöningssystem och om de senaste spelen som lanserats för olika spelkonsoler och datorer.
Spelindustrin är i dag en jätteaffär, en konst om än inte konst och enligt många en kulturyttring bland andra. Det finns utbildningar, det finns professurer och experter kring detta affärsutvecklingsområde.
Gränserna mellan film- och spelindustrin är på god väg att suddas ut, och i många action-filmer kan man redan från början se vilka sekvenser i filmerna som är tänkta att bli spelbanor.
Utvecklingen går förstås också åt andra hållet, så att populära spelkaraktärer ger upphov till filmhjältar och hjältinnor. Säkert har vi att vänta en spelfilm så småningom där grunden utgörs av ett online-spel, varför inte Warcraft-världen.
Det intressanta i programmet var dock inte industrin i sig, utan psykologin bakom den. Enligt Oskar Henriksson bygger spelutvecklarna in möjligast mycket belöningar i de första tio minuterna av ett spel, tolv gånger mer belöningar än bestraffningar.
Det gör man på grund av den enkla insikten att människor fungerar effektivare och bättre av positiv bekräftelse snarare än kritik och bestraffningar.
Spelutvecklarna, som tvingats fundera noga på vad som får människor att fortsätta gå framåt även om de möts av svårlösta problem, tjatiga upprepningar och brist på trolldrycker, biffiga vapen och tillräckligt snabba bilar, har hittat svaret i simpel allmänmänsklig psykologi.
Om dataspelen är det som bär vår tids stora berättelser, vilket mycket väl kan vara fallet, så kan vi åtminstone vara trygga i vetskapen att frågorna är precis desamma som förut. Det handlar om gott/ont, rätt/fel, man/kvinna, våld/ickevåld, uppgång/fall.
Därtill har vi utanför spelvärlden lärdomar att dra.
Om människor som specialiserat sig på hur människor svarar på belöning kontra bestraffning entydigt gått in för morot snarare än piska, varför inte tillämpa detta i arbetsliv och skola, snarare än att fortsätta tro att människor som trycks ner, graderas ner och kritiseras ska prestera bättre för att de fått höra hur eländiga de är.
Detta är ju för all del ingen ny kunskap. Positiv bekräftelse är gammalt som gatan, men trenden just nu har varit, särskilt i skolsammanhang, att snarare poängtera att barn och ungdomar behöver veta vad de är dåliga på för att kunna förbättra sig.
Kanske det helt enkelt är som i spelen, att folk vet när de misslyckas, för att de inte nått sitt mål, och blir nedslagna och desillusionerade. Får man däremot beröm för det man trots allt klarat av, även när man vet att det kanske inte var världens märkvärdigaste prestation, får man energi att gå vidare och kanske klarar ett litet steg till.
Tänk på det, alla ni där ute, att en uppmuntrande dunk i ryggen har bevisat större effekt än en (verbal) smäll på käften.
