Låt inte lucka på vägen bli en fallucka för trafikbevakningen
En ny fallucka kan sänka hastigheten i den åländska trafiken. Men bara synlig polis och rätt attityd attackerar problemet på allvar.
Efter ett medborgarinitiativ ska Mariehamns stad nu diskutera om den nya typen av farthinder, falluckor, ska användas på stadens gator. Initiativet är både bra och viktigt, men en sådan åtgärd får inte bli ett alibi för att minska på den kostsamma polisbevakningen av vägarna.
Höga hastigheter är ett gissel, framför allt i tätbebyggda områden. Barn leker, fotgängare dyker upp och cyklister vill ha sitt utrymme. Samtidigt är allt för många bilister utrustade med tung högerfot. Många olika sätt att få ned hastigheterna har prövats runt om i världen: fartkameror, avsmalningar av vägar, vägbulor, upphöjningar, hastighetsmätare med tillhörande skyltar. Ändå gasar vi på som förut.
Säkert kommer de nu föreslagna falluckorna att sänka farten just där de ligger begravda, men risken är att effekten blir kortvarig. På de runt 1.000 ställen där fartkameror placerats ut i Sverige har farten sjunkit just vid kamerorna, men mellan dem gasar bilisterna på för fullt, med höga hastigheter och stora utsläpp som följd. När det gäller bulorna har de samma utsläppsproblematik med broms och sedan gaspådrag. De har också orsakat skador på yrkeschaufförer som passerar dem ofta med sina stora fordon.
Falluckorna ska, enligt tillverkaren, inte skada bilarna som kör in i dem men erfarenheten säger att både däck och upphängning nog kan ryka med 10-20 kilometer/timme för hög fart. Bra, säger påhejarna, man ska inte köra för snabbt och synden straffar sig själv. Visst, men straffet måste på något sätt stå i paritet med brottet, och att reparera en förstörd upphängning kostar många slantar.
Icke desto mindre måste hastigheterna ned på de sträckor med lägst hastighet. De är satta på det sättet för att säkra området för fotgängare, andra bilister och cyklister.
De absolut bästa sätten att få ett bättre beteende i trafiken är att dels se till att fler poliser är synliga på vägarna, dels att jobba proaktivt med attityder. Med fasta installationer som kameror eller falluckor finns det allt för många exempel på att klåfingrigheten gör att den kostsamma polisbevakningen skärs ned. I stället för att se uniformer i vägkanten och målade bilar på vägarna ska luckorna och kamerorna göra jobbet. Men vi lär oss som sagt var de finns, och anpassar den aggressiva körningen efter det.
Olyckorna i trafiken kostar stora summor varje år i form av utryckningar, försäkringsersättningar, förlorad produktion och kostsamma reparationer – för att inte tala om det personliga lidandet. Ställt mot detta är kostnaden för polisen både liten och ohyggligt rättfärdigad.
Men bara övervakning hjälper inte. Samhället måste också jobba med att skapa goda trafikanter. Den åländska polisen besöker förskolor för att lära de yngsta att uppföra sig rätt. Lysande! Men det måste till pengar för trafikundervisning genom hela skoltiden. Ett gott beteende bakom rattar och styren ska sitta i ryggmärgen från början.
Gärna fasta farthinder, men se till att polisen har tillräckliga resurser att göra sitt viktiga – och långt mycket mer effektiva – jobb först.
