Låt inte fåfänga mål styra hur du mår
Hösten är de nya målsättningarnas tid. Det är då vi vässer pennorna mentalt (om nu den stenålders-metaforen funkar längre), och sätter igång med nya saker.
Inte sällan handlar nystarten och ambitionerna om personlig utveckling och förbättring, om att gå ner i vikt, motionera, fortbilda sig, att bli något mera än det man är. Eftersom vikt, mat och motion blivit så oerhört centrala markörer för vilka vi är och hur framgångsrika vi både uppfattas och känner oss, ägnar naturligtvis media, författare, medicinska experter och alla slags profitörer i den branschen mycket uppmärksamhet åt varje liten krusning i bantningsklimatet.
Efter att ha omhuldat i tur och ordning det glykemiska indexet, stenåldersmaten och LCHF-dieten går (vi) nu alla kollektiv igång på 5:2-dieten, den som handlar att låta bli att äta två dagar i veckan, och äta ungefär som vanligt de övriga fem.
Som med så många andra metoder ligger det stora intresset i allt man kan undersöka, gräva i och framför allt sälja. Recepten, framgångshistorierna, kokböckerna, expertkommentarerna – och obönhörligen också baksidorna. Anorexin, bristsjukdomarna, den överloppshuden där fläsket har varit.
Det enda, egentligen, som man inte fokuserar på är hur det går för alla människor som framgångsrikt bantat ner sig några kilo, och sen inte orkar hålla ut med en bantningsmetod resten av livet.
I den stränga dramaturgi som styr över denna alla berättelsers moder finns inte det plats för det vardagliga misslyckandet. I den finns problemet, svårigheterna man måste övervinna, de små framgångarna, den stora uppförsbacken och den slutgiltiga segern. Sedan är storyn slut, eller ersätts av en ny saga om hur vi kan leva lyckliga i alla våra dagar.
Vi vill ju så gärna, lite till mans, hitta ett sätt att bli det vi vill vara, utan ansträngning, utan tid och gärna utan kostnad. Eftersom vi oftast märker att det ändå inte går måste vi få nytt hopp genom ständigt nya metoder, som också gör oss till ständigt återkommande kunder för nya möjligheter att finna lyckan och en smalare, slätare och mer kontrollerad kropp.’
Detta är naturligtvis en generalisering. Det finns de (ett fåtal) för vilka en strikt regim med en metod eller en annan faktiskt blir en livsstil och precis den som passar för just den personens styrkor och svagheter.
För det mesta går det inte.
Även om periodvis framtidstro och misslyckanden hör till den mänskliga existensen känns det ändå som om den moderna människan längtan efter framgång och lycka på ett oerhört cyniskt sätt exploateras så att man ständigt ska vara konsument på sin egen framgång, och faktiskt aldrig tillåtas bara vila i sitt eget alldeles hyfsade hull.
Om en Churchill-parafras tillåts: Aldrig har så många jämfört sig med med så få och funnit sig så otillräckliga.
Varför inte, om hösten känns som en tid för nystart, börja med ett par promenader i veckan och en soppdag. Ingen svält, ingen extremträning, inga måttband, ingen våg. Bara vardag.
