DELA
© Nya Åland

Längtan efter den framtid som flytt

SVT repriserar dokumentärserien ”Palme”. I en tid där nästan ingenting längre är heligt blir minnet av den förre statsministern inte bara en nostalgisk återblick – utan också en lektion i äkthet.
På Aftonbladets ledarsida skriver Ingvar Persson (3.8) att ”nostalgi är längtan till en svunnen framtidstro”, snarare än att romantisera dåtiden. Han tar avstamp i dramatikern America Vera-Zavalas berättelse om flykten från diktaturens Rumänien på 1970-talet till en fungerande svensk välfärdsapparat, som hon menar inte längre existerar. Folkhemmet rämnade enligt Vera-Zavalas någon gång på 80-talet. Mordet på Olof Palme blev startskottet för nedmonteringen.

Man ska passa sig för nostalgi, påpekar Perssons kollega Katrine Marçal (26.7) eftersom den bara ”leder oss vilse”, och det här ska inte bli någon dödsruna över folkhemmet. Men som av en händelse ser jag reprisen av ”Palme” – Maud Nycanders och Kristina Lindströms dokumentär om den förre statsministern – och även om jag inte vill ge mig ut på det gungfly det skulle innebära att analysera välfärdsstatens eventuella förfall tillåter jag mig ändå att bli nostalgisk över en tid då ett litet land i norr fick en internationell spelare i Olof Palme.

Den beundran han möttes av för att han vågade stå upp för de små och göra bombastiska fördömanden (USA:s Vietnambombningar, Franco etcetera) väckte förstås lika mycket avsky och ont blod såväl på hemmaplan som utomlands. Man kan tycka vad man vill om det taktiska i utspelen, men det finns något befriande i att se tillbaka på en tid då en västerländsk politiker faktiskt vågade ifrågasätta och utmana USA. Palme rörde sig med lätthet mellan de olika politiska arenorna; som utbildningsminister tvekade han inte för att ta den hätska debatten med de kårhusockuperade studenterna 1968, och sju år senare höll han sitt tal på spanska inför massorna i Santiago de Cuba under det första statsbesöket av en västlig ledare efter revolutionen.

Frågan är om det inte var just utanför Sverige som Palme gjorde sig bäst. När han klädde av Torbjörn Fälldin fullständigt i valdebatten 1976 gick ändå Centerledaren segrande ur både den (enligt tv-tittarna) och sedermera även i valet vilket bröt en 44-årig Socialdemokratisk hegemoni. Folket sympatiserade med den sävlige lantisen Fälldin framför den rappe Stockholmssocialisten Palme som ansågs högdragen i sina försök att förlöjliga sin motståndare. Jörn Donner hade möjligen en poäng i sin tes om att Palme var ”för intelligent för Sverige”.

Det fanns ett skimmer av elegans över honom som känns mer än främmande i dag.

Och bildning.

I Palme-dokumentärens inledning intervjuas statsministern av fransk tv – på franska(!).

Känslan är att Palmes efterträdare skulle haft svårt att formulera liknande svar ens på engelska. Visserligen fick underbarnet Palme såväl tyskan som franskan ”gratis” under uppväxten i ett burget Östermalmshem – han talade tyska med sin mor Elisabeth, franska med sin guvernant – men jag tror att min benägenhet för nostalgi när det kommer till Palme och dåtidens politiska liv inte bara är en längtan efter en tid av flashiga språkkunskaper och internationell air, utan efter något som faktiskt var äkta.

Bland flera andra S-toppar har steget från politiken, och den arbetarklass man säger sig representera, till toppositioner inom näringslivet aldrig varit så kort som det senaste decenniet: Göran Persson (JKL), Björn Rosengren (Kinnevik), Anders Sundström (Folksam, Swedbank) och Erik Åsbrink (Goldman Sachs) är bara några av dem som har bytt solidaritetskamp mot mammon. Olof Palme kom från societeten, men bodde i ett Vällingby-radhus och slogs för de svaga.

Förtroendekapital ska värderas i handling snarare än ord.

Oavsett om de uttalas på svenska eller franska.

Fotnot: Den tredelade dokumentärserien ”Palme” visas just nu på SVT och SVT Play.